Oceanien, Reflektioner, Sydostasien

Då var vi färdiga!

Av Maria

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Idag är det två dagar kvar tills sabbatsåret når sitt slut och det är med gråten i halsen jag påbörjar mitt sista blogginlägg. Det kändes som en evig resa som aldrig skulle ta slut när vi gav oss iväg. Under 9 månader har vi besökt cirka 20 länder (jag skriver cirka för att David kommer klaga på min definition av ”land”) och långt fler städer och kulturer än så. Vi har haft både roliga och jobbiga stunder men det finns nog ingenting jag ångrar eller skulle gjort annorlunda. Eventuellt skulle jag inte ha tillåtit Davids tighta budget som legat som ett moln över oss vissa dagar, men den är också något som vi ofta skrattat åt, experimenterat med och gjort oss mer medvetna.

En tight budget har inneburit stunder som denna. Kall havregrynsgröt på parkbänkar runt om i städer. Här håller David på att kräkas på grund av grötens konsistens, något som inte syns på bilden.

De senaste veckorna har vi haft mycket tid på varje plats och därmed bra med tid för reflektion kring våra månader på vift. Det är inte helt enkelt att få ned en reflektion för en över 9 månader lång resa som blivit en slags vardag. Många brukar fråga ”vad var bäst då?” och ”vad gjorde ni då?”, men det tycker jag vi täckt in ganska bra genom andra inlägg och medier. I det här inlägget tänkte jag därför fokusera på det lite mer fluffiga.

Det kanske låter klyschigt men jag har utvecklats mer på de här 9 månaderna än mina 4 år i arbetslivet. De år som jag spenderade i arbetslivet innan vi åkte iväg kantades av stress och konkurrens. Särskilt min första tid i revision gav mig ångest och sömnproblem som följd av bokslutspressen. Efter våra månader på vift känner jag mig starkare, öppnare och modigare än någonsin och det finns inte mycket som skrämmer mig längre. När jag tänker tillbaka på det, så var jag förhållandevis rädd och inskränkt som person faktiskt. Jag trodde inte det fanns någonting vettigt i Asien överhuvudtaget. Nu vet jag massor om nästan precis alla länder i den här delen av världen och är inte rädd för att resa i princip någonstans.

Något som slagit mig nu när vi rest i Australien och Nya Zeeland är hur lite nytt jag lärt mig i förhållande till våra äventyr i länder som Kambodja, Myanmar och Indonesien. Kontrasten blev särskilt påtaglig när vi anlände till Darwin från Dili. Det fanns trottoarer, bilarna stannade för oss och alla byggnader var vackra. Det är så enkelt att resa i utvecklande länder. Det finns fungerande busslinjer och inte bara ombyggda truckar som kör helt till synes oplanerat och mat ska tillagas efter någon typ av hygienstandard. Därtill är kulturchocken minimal i jämförelse. Idag undrar jag varför man ens ska turista i rika länder alls. Det är ju som hemma och därmed inte värt flygresan, pengarna och utsläppen de medför.

Såhär ser vardagen ut i många delar av världen. Man bor i ruckel med skräp överallt och går runt på gatorna på dagarna. För oss är det är inte bekvämt att resa runt men mycket viktigt att se hur  människor lever.

Detta är särskilt intressant eftersom jag själv för 2 år sedan aldrig i mitt liv skulle överväga att resa utanför västvärlden. Asien och Afrika var som stora svarta fläckar på världskartan för mig. Även om Davids inpressande av ”konstiga” länder i planeringen gav oss ångest vid ett antal tillfällen så har just de läskigaste platserna varit de mest givande att besöka. Nästan inga platser i världen är faktiskt farliga på riktigt.

Utöver detta har jag också ofta kommit att tänka på hur annorlunda vi tänkt kring klockslag och veckodagar jämfört med när vi arbetade. Hur opåverkade vi varit av vad klockan är och vilken dag det varit. Häromdagen var jag och David, som många andra dagar, ute och promenerade en eftermiddag i Auckland. Vi märkte en stor skillnad i stämningen på stan jämfört med dagen innan. Något som vi inte upplevt på länge. Människor satt på uteserveringar, de skrattade och umgicks med varandra och verkade så mycket lyckligare än dagen innan när vi var ute och promenerade. David frågade mig vad det var för dag och vi båda insåg snabbt varför alla var så lyckliga, det var ju fredag!

Ingen av oss har haft fredagskänslor sedan vi slutade våra arbeten, varje dag har bara varit en ny dag. När vi arbetade, var vi däremot oerhört fokuserade på klockslag och veckodagar. För mig var varje dag en dag mot helgen och jag älskade fredagar. När klockan närmade sig 16 på fredagseftermiddagen hade jag en lyckonivå på 10 av 10. Detta lyckorus brukade hålla i sig till förmiddagen på söndagen då den klassiska söndagsångesten började smyga sig på. Då gick lyckonivån ner till mer vanliga nivåer, kring 4, och bestod i det resten av veckan tills nästa fredag kom och allt började om igen. Nu, har min lyckonivå nog legat kring 7 i snitt varje dag. Jag har mer sällan upplevt 10:or, men ännu mer sällan upplevt 4:or. Så det kan ha varit värt att offra några 10:or för att nå en högre lycka i snitt.

Vi har gjort så mycket konstiga saker och testat på mycket nytt. På de flesta platser försöker vi ta till oss kulturen genom att bland annat gå på matlagningskurser. Här tillagas en lunch i Ho Chi Minh och som vanligt fick David beröm för hur duktig han var i köket.

Självklart är det varken hållbart eller önskvärt att vara på resande fot hela livet. Det finns vissa bloggare som reser runt i åratal och det vet jag att inte är något för mig. Att ha ett arbete är en del av livet och det ska det vara. Men jag ser lite annorlunda på arbetslivet idag än före vår resa. Tidigare föll jag lätt för social press. Som att ha en viss typ av karriär eller att arbeta på ett visst sätt. Det senaste året har lärt mig vad som är viktigt för mig och i förlängningen vilket typ av arbete som jag trivs med. På så sätt tror jag att arbetslivet kommer att vara så mycket trevligare när jag kommer tillbaka till det.

Allt som allt är jag fantastiskt nöjd med vår tid på vift och kunde inte önskat mig en bättre resa eller resepartner. Förhoppningsvis kommer vi att få med oss våra erfarenheter och perspektiv hem så de kan fortsätta hjälpa oss i livet och våra kommande projekt.

Tack och hej från vår lilla stuga i ett soligt Auckland

Maten, Sydostasien

All världens mat (Indonesien)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Under vår vistelse i Indonesien kom vi främst att äta på lokala smårestauranger och food courts. Vi provade mat i sex städer över fyra öar: Jakarta på Java, Ubud och Legian på Bali, Gili Air samt Kupang och Dili på Timor. Generellt är min uppfattning att maten skiljer sig ganska lite genom landet. Samma rätter fanns generellt överallt och vi hittade inte något särskilt unikt någonstans. Efter nästan 40 nätter i Indonesien kunde vi konstatera att maten är ganska enformig om man inte går till finare restauranger. Både jag och David var väldigt trötta på det indonesiska köket när vi lämnade landet.

Maten i Indonesien kan i korthet beskrivas som stekt ris eller nudlar med grönsaker och kyckling. Om man tröttnar på stekt ris med grönsaker och kyckling så kan man istället köpa stekt ris med kycklingen vid sidan om!

Undantaget däremot är Dili, huvudstaden i Östtimor, där vi spenderade tre nätter. Maten där var tydligt annorlunda från Indonesien. Även om Östtimor ligger på samma ö som Kupang och tillhörde Indonesien tills nyligen så är skillnaderna mellan köken förvånansvärt stora. I Östtimor är maten präglad av det portugisiska köket även om det förekommer indonesiska rätter. De flesta restauranger serverar portugisisk mat eller mat från andra länder runt om i världen. Dessutom är allting två till tre gånger dyrare än på den indonesiska sidan av ön.

Det indonesiska köket påminner om det malaysiska köket mer än jag förväntade mig. De har sate (grillade spett), mee goreng (friterade nudlar med kyckling och grönsaker) och nasi goreng (friterat ris med kyckling och grönsaker) som liknar de malaysiska motsvarigheterna. Dessutom har de currygrytor som smakmässigt påminner om det thailändska köket. Precis som i både Malaysia och Thailand finns det olika kvalitet på rätterna beroende på var man äter dem, vilket brukar avspeglas i priset. En dyrare mee goreng smakar generellt bättre än en billig variant på ett lokalt hak. Både mee goreng och nasi goreng kan vara ganska smaklösa om såserna inte gjorts på rätt sätt. Min favorit-nasi goreng fann jag på ”Sunnys Warung” på Gili Air där såsen som nudlarna smakade mycket mer än på andra restauranger.

En variant på sate, dvs. kycklingspett med nudlar, lite grönsaker och ett ägg.
Special sate David beställde in på Bali, gjord på lokalt uppfödd och slaktad get! Det smakade lite segt sade han. Till middagen drack vi en flaska jamu för att känna oss nyttiga. 

Ibland kan man hitta varianter på de klassiska rätterna, till exempel testade jag en spännande variant av mee goreng. Nudelmixen med grönsaker och kyckling hade stoppats in i en wrap. Det var en liten rolig variant att prova och lättare att ta som take away.

Innovativ mee goreng wrap. Stekta nudlar med lite kyckling och grönsaker i tunnbröd helt enkelt.

Utöver dessa rätter är gado gado en populär rätt i Indonesien. Det är en vegetarisk wok i jordnötssås som serveras med ris. Ibland kan man få någon sate till grönsakerna men ursprungligen är det en vegetarisk rätt. Vi provade lite olika varianter men oftast höll de ganska låg kvalitet eller så var portionerna små och vi blev inte riktigt mätta.

Klassisk gado gado med räkchips på Warung Sasak på Gili Air. Som de flesta maträtterna i Indonesien kommer den med extremt mycket jordnötssås som täcker de stekta grönsakerna. 

Dryckesmässigt testade vi olika öl och en indonesisk dryck som heter jamu. Det finns förvånansvärt många ölsorter att testa och den vanligaste som man hittar överallt i Indonesien är Bintang. Det är en blaskig lageröl som inte smakar särskilt mycket. Den påminner om Norrlands Guld eller Pripps Blå. Jag föll för ett mikrobryggeri på Bali som heter Stark, vi provade en variant med litchi-smak och en ordinarie IPA. De var precis lika goda som från ett fint bryggeri hemma. Stark är dock en ganska dyr öl jämfört med Bintang och den är svårare att hitta i vanliga butiker. Mer vanliga och fortfarande riktigt bra öl är Bali Hai och Prost. I stort hade Indonesien ett extremt brett sortiment av öl jämfört med sina grannländer, trots att det främst är ett muslimskt land.

Jamu är en hälsodryck som förekommer mycket på de mindre öarna i Indonesien. Den innehåller främst gurkmeja, ingefära, tamarin och lite honung. Det ska vara mycket bra för immunsystemet. Jag testade den lokala ”brygden” på lite olika ställen, men det blev aldrig någon dryck som föll mig i smaken, det smakar som morotsjuice blandat med tabasco…

Läskande god jamu på Warung Sunny på Gili Air! Eller, nää asså jamu var verkligen inte gott, inte ens med stora mängder honung – men det är nyttigt!

På flyget mellan Darwin och Cairns

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Indonesien

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Maria äter en lättare lunch på vår 12-timmars minibussresa över Timor. Vägarna var nog dem sämsta jag har upplevt i mitt liv (då har jag varit ute på vägarna en del i Afrika och Indien). Utan värktabletter för att lugna verken i huvud, axlar och rygg hade det varit ännu värre. Men till mitt försvar – det var billigt.

Vår resa i Sydostasiens övärld fortsätter till Indonesien efter veckan på Filipinerna. När jag räknade samman vår vistelsetid de senaste månaderna insåg jag att vi har varit lika mycket i Indonesien som i Thailand. Till skillnad från Thailand däremot har vi rest runt en hel del mer i Indonesien. När jag planerade vår resa upptäckte jag att det ofta var extremt billigt här, varpå en vän till mig sade att det nog var för att det är ganska outvecklat. Efter över en månad på plats måste jag nog säga att det är precis lika utvecklat som andra ställen vi har varit på, men fortfarande billigt.

Att Thailand och Indonesien är något av de två stora länderna i Sydostasien förstod jag när jag letade efter bra böcker om kulturerna i den här delen av världen. Det finns en bokserie som heter ”A geek in…” som är riktigt bra och ger en rättvis bild av ländernas kultur. Nu finns det bara fem länder i serien, nämligen för Kina, Japan, Korea, Thailand och just Indonesien.  Har man bra koll på de två sistnämnda skulle jag själv säga att man har bra koll på Sydostasien generellt, eftersom Thailand är fastlandets viktigaste land medan Indonesien utgör största delen av övärlden.

Vi spenderade hela 37 nätter i Indonesien, med cirka en vecka vardera i Jakarta, Ubud, Gili, Legian och till sist på Timor. Min ursprungliga plan var att vi skulle ta lokala båtar mellan de olika öarna, men efter att ha läst på om tidtabeller och båtarnas allmänna säkerhet övertygades jag till att antingen flyga eller åka med privata båtalternativ. I min allra, allra första skiss över resan tänkte jag att vi skulle vara här mellan två och tre månader. Min tanke var då att vi skulle ta oss tid till att åka runt på lokala dödsbåtar mellan alla olika ögrupper i landet! Efter ödmjuk konsultation med min bättre hälft nöjde vi oss dock med strax över en månad till platser man i alla fall kunde läsa om på internet.

Flyg

Först flög vi med ett typiskt lågbudgetbolag från Manila till Jakarta sent på kvällen, det så kallade Cebu Air. Det var den enda gången jag har satt ihop en flygresa med byte mellan två olika enkelflyg själv. I Jakarta försökte vi vant att ordna en Uber, men de ville inte ha vår körning av någon anledning. Även systerappen Grab visade sig vara omöjlig att boka en taxi med. Så till sist beställde vi en taxi från det enda pålitliga bolaget i landet, ”Blue Bird”, och lyckades komma fram till vårt hostell tidigt på morgonen. Det är första gången en vanlig taxi fungerade bättre än Uber/Grab för oss, det brukar vara tvärtom. Flighten på fyra timmar kostade oss 2 023 kr. Vidare flög vi från Jakarta till Bali med det lokala Citilink för 929 kr och sedan från Bali till Timor med lokala Garuda för 1 090 kr. Så totalt lade vi 4 042 kr på flyg till och inom Indonesien.

Boende

Ibland får man till det och lyckas hitta extremt trevliga boenden. På Gili Air hyrde vi en liten bungalow i en vecka med en fantastisk liten altan.

Jag tycker vi lyckades få en riktigt bra balans i var vi bodde och hur länge. Förutom huvudstaden Jakarta fick vi bo i två städer på Bali samt en vecka vardera på de två öarna Gili Air och Timor. På Timor bodde vi tre nätter i Kupang varefter vi tog en långfärdsbuss över till Östtimor där vi bodde i Dili. Totalt kom boende att kosta oss 8 908 kr för 37 nätter fördelat enligt:

  • 5 nätter på hostell i Jakarta för 863 kr, eller 173 kr per natt
  • 7 nätter genom AirBnB i Ubud för 1 136 kr, eller 162 kr per natt
  • 9 nätter genom AirBnB på Gili Air för 3 053 kr, eller 339 kr per natt
  • 1 natt på hotell i Padang Bai för 209 kr
  • 9 nätter genom AirBnB i Legian för 2 219 kr, eller 247 kr per natt
  • 3 nätter på hostell i Kupang för 474 kr, eller 158 kr per natt
  • 3 nätter på hostell i Dili för 1 349 kr, eller 450 kr per natt

Platserna i sig tillsammans med boendena gav oss en fantastiskt bred insyn i livet runt om i Indonesien. I Jakarta bodde vi på ett bra hostell ganska nära Jakartas motsvarighet till Gamla Stan. I Ubud bodde vi hos en balinesisk familj på en gård med traditionella tempel och på Gili Air i en egen bungalow. På Timor lyckades vi få rum på klassiska och faktiskt världskända hostell (för dem som reser till de här platserna dvs.). Så riktigt nöjd med hur vi bodde i Indonesien.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

I Indonesien kom vi att spendera totalt 9 409 kr under 37 dagar. Vilket är 1 691 kr under budget. Detta fördelades på mat om 7 013 kr, transport om 1 609 kr, nöje om 389 kr och övrigt om 398 kr. Det finns mycket att välja på i matväg här, särskilt om man rör sig där det finns mycket turister. Lokal mat som stekt ris eller wokade nudlar kunde ibland vara extremt billigt, vi hittade ibland lunch för 20 kr per person. Medan utländska rätter som pizza och hamburgare ofta kunde kosta ett antal gånger mer, säg kring 60 kr per person. Eftersom vi för det mesta hade gått back sedan Thailand beslutade vi oss för att försöka spara in lite och valde lokal mat före utländsk mat ibland. Eftersom vi var ganska länge på varje plats behövde vi inte ta transportkostnader särskilt ofta, vilket var bra för budgeten.

Sammanfattning

Våra 37 nätter i Indonesien kostade oss totalt 22 359 kr fördelat på flyg om 4 042 kr, boende om 8 908 kr och dagskassor om 9 409 kr. Indonesien går absolut att göra på en budget om mellan 200 kr och 300 kr per natt för boende och lika mycket i dagskassa. Då får man även in lokal transport och någon naturupplevelse.

Jag blev extremt positivt överraskad av Indonesien. Utbudet är stort och det går nästan alltid att äta billigt och bra, eller om man vill dyrt och bra. Även om det finns mycket dåliga ställen också. Prisnivån är generellt extremt låg, troligtvis den lägsta på hela vår resa. Samtidigt är turismen lagom utvecklad medan det finns mycket upptäcka. Till sist är befolkningen extremt tillmötesgående och vänliga, nästan precis överallt. Så jag är mycket, mycket nöjd med vår månad här.

Från uteplatsen på Hostel Da Terra i Dili

Reflektioner, Sydostasien

Sydostasien – Check!

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Nästan fem månader senare börjar vi nu avrunda vår tid i Sydostasien, en spännande region som i mångt och mycket påminner om vårt hem Europa.

Det som slår mig allra mest är faktiskt hur pass öppna alla är för främlingar. Detta till skillnad från Ostasien där det märktes extremt tydligt att vi var och betraktades som annorlunda. Jag tror det finns två anledningar till detta. För det första var i princip hela Sydostasien ockuperat av västmakterna i hundratals år och för det andra är det en enda kontinentalmassa med massor av folkrörelser i alla tider. Den här exponeringen mot andra människor tror jag har gjort Sydostasiaterna vana vid utlänningar. Ungefär samma mekanismer är i spel i Europa också, där man lever tätt inpå andra folk, kulturer och språk.

Precis som hemma där vi har EU är de flesta länderna här förbundna i den överstatliga organisationen ASEAN. ASEAN verkar ge länderna ett sätt att komma överens och jag får i alla fall intrycket av att befolkningarna hyser stor ömsesidig respekt för varandra. Tillsammans försöker man kontra Kinas växande inflytande och som nästan en miljard människor har man en hel del tyngd. Ibland tar jag mig tid att läsa den singaporianska motsvarigheten till The New York Times eller Dagens Nyheter, där det ofta skrivs om just de integrations- och samarbetsinitiativ som sluts genom ASEAN. På sikt har de till exempel en ambition att gå över till en gemensam valuta, precis som länderna i kontinentala Europa har gjort.

De som känner mig vet att jag gillar data. Diagrammet visar fördelningen av våra 20 veckor i regionen. En vecka är cirka 5% och en månad således strax över 20%. Länderna är ordnade efter vistelsetid och visas inte i kronologisk ordning. Vän av ordning ser att jag har utelämnat Singapore ovan. Detta eftersom jag kategoriserar Singapore som en del av Ostasien på grund av deras gemensamma historia och kultur. Vidare inkluderar jag Brunei i Malaysia och Östtimor i Indonesien av samma skäl.

Något förenklat kan man säga att vi lärde oss om ländernas historia och kultur i och runt städerna Bangkok, Yangon, Vientiane, Hanoi, Ho Chi Minh, Phnom Penh, Siem Reap, Kuala Lumpur och Jakarta. Detta medan vi fick uppleva skog och hav på öarna Koh Samui, Cat Ba, Borneo, Palawan, Bali, Gili Air och Timor. Tidsmässigt lade vi ungefär lika mycket tid på historia och kultur som på skog och hav. På så vis kunde vi båda bli nöjda. Jag är en badkruka och city boy medan Maria har något oförklarlig besatthet av att promenera över risfält och snorkla i vatten med koraller.

Samtidigt har vi samlat på oss några ovärderliga upplevelser. Jag vet inte om jag ska klassa dem som dåliga eller nyttiga, men det är i alla fall ovärderliga. Topp tre i ordning:

  1. Vi paddlade tvåmanskajak alldeles för långt i El Nido och på vägen tillbaka var havet oroligt och vinden hade vänt. Vi blev tvungna att ta skydd bland några klippor och åt lite bröd vi hade tagit med som nödproviant för att orka ta oss tillbaka innan det blev mörkt.
  2. I Yangon blev vi tipsade om att besöka ett propagandamuseum från när militären bekämpade drogmissbruket. Vi var helt ensamma i en byggnad stor som NK-huset i Stockholm där den största sevärdheten var de duvor som byggt bo i utställningen och bajsade på golven.
  3. En taxichaufför i Bangkok blev aggressiv och skrek att han skulle slänga av oss mitt på motorvägen för vi tyckte att han tog en omväg med en massa tullar för att tjäna mer pengar.

Men alla upplevelser var inte stärkande som de ovan, utan vi har också haft det bekvämt och bra ibland:

  • Mil från närmaste civilisation på Koh Samui hyrde vi en liten stuga en månad och gjorde inte mycket mer än att åka mellan marknaden och stranden på vår lilla motorcykel.
  • I Ho Chi Minhs japanska område åt vi lunch och middag på restauranger av världsklass och åt ramen, sushi och yakiniku vi inte ens hade kunnat drömma om i Japan för en spottstyver.
  • Under vår vecka på Gili Air fick vi frukost serverad på vår altan på morgonen, promenerade runt ön kring lunchtid och åt middag på stranden till kanske världens vackraste solnedgång med Bali i förgrunden.

Efter vår andra vecka på Bali drar vi vidare till Timor där vi avslutar den största och kanske mest exotiska delen av vår resa – för att återvända till den utvecklade världen i Australien och Nya Zealand.

Från vår balkong på Bali

Reflektioner, Sydostasien

Tidsuppfattning och förändring

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Vad gjorde du för en vecka sedan? Vad gjorde du för en månad sedan? Det finns en ganska stor chans att du, när du tänker efter, upplever någon som jag kallar ”är det redan … sedan …!”-känslan.  Jag hade den hela tiden när jag arbetade. Är det redan två veckor sedan vi var över och hängde hos grannarna? Har det redan gått en månad sedan vi köpte bilen? När jag tänkte tillbaka så kändes det ofta som att det hade gått jättelång tid sedan någonting hade hänt, dvs. som att tiden hade gått fort. Nu däremot är det tvärtom, jag kan inte förstå att det bara har gått en vecka sedan vi kom till Jakarta, eller tre sedan vi lämnade Kuala Lumpur för att resa runt på Borneo, dvs. tiden har gått långsamt.

Bilden är från utanför Mall of Asia i Manila. Det är mycket trafik och många människor som rör sig här om kvällarna och försöker få ihop sitt liv, bevakade av jättesmileyn.

Tidsuppfattning är något väldigt intressant och under de senaste månaderna har jag utvecklat lite av en egen teori kring den. För det första skulle jag vilja säga att vi har en uppfattning i nuet, dvs. hur fort vi upplever att en pågående aktivitet går, eller en nära tidsrymd såsom en arbetsdag. Oftast när jag arbetade tyckte jag att dagarna gick långsamt. Till viss del kändes det troligtvis så eftersom jag egentligen inte trivdes med det jag gjorde. Däremot kunde hela dagar slukas rakt av när jag hade intressanta uppgifter. Nu ska jag inte spä på stereotyper om säljare, men den absolut största delen av ens tid tenderar till att gå till att försöka få tag på kunder och kollegor, samt rapportera om de efterföljande interaktionerna till sina chefer. När jag däremot hade ett riktigt knivigt projekt eller en köttig analys att få ordning på kunde jag frivilligt jobba hela kvällar och helger.

För det andra har vi en tidsuppfattning bakåt. Det är den som ger upphov till de där klassiska kommentarerna om att det känns som om något hände alldeles nyligen eller för länge sedan. T.ex. skulle frasen ”Jag kan inte förstå att det redan är ett halvår sedan vi gifte oss” betyda att det känns som att vi gifte oss alldeles nyligen, eller för evigheter sedan. När vi gav oss iväg för över ett halvår sedan formulerade jag hypotesen till Maria, att våra tidsuppfattningar i nuet och bakåt troligtvis kommer att förändras. I nuet kommer vi känna att tiden går fort, men tänker vi bakåt kommer vi att känna att tiden går långsamt. Och det är precis vad som har hänt.

Varje dag försvinner genom fingrarna. ”Är det redan dags för lunch?”. ”Har vi redan paddlat bort en hel dag!” Men när vi tänker på vad vi gjorde i förra veckan, eller förra månaden, känns det som om något är fel med kalendern – det måste har gått mer än en vecka sedan dess. Vi kan inte fatta att vi var i Filippinerna så sent som i förra veckan och att det bara är tre månader sedan vi var i Japan. Gamla hederliga svenska ordspråk och lite forskning på området kan ge några av svaren i alla fall. För det första vet vi alla att ”Tiden går fort när man har roligt”, vilket jag skulle vilja påstå är grundregeln för hur vi uppfattar tiden i nuet. För det andra har jag läst forskning som visar på att tid kan gå obemärkt förbi när man gör saker som man kan väl, dvs. mer eller mindre reflexmässigt. Då kan man på något sätt utföra arbete omedvetet utan att medvetet registrera tidsåtgången. Ju mindre och färre förändringar i ens liv, desto mer gör man omedvetet av reflex. Lite längre draget skulle man kunna säga att utan förändringar går livet snabbt förbi.

Vi hade aldrig orkat leva med den här förändringstakten mer än ett år, med nya länder varje till varannan vecka. Samtidigt förstår jag vilken extrem lyx vi har att kunna göra det vi gillar nästan varje dag – vilket sammantaget gör mig än gladare att vi sade upp oss och gav oss iväg.

Från vår balkong på Bali

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Filippinerna

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Någonting jag älskar med Sydostasien är att man ofta kan äta middag på stranden. Maten kostar generellt inte mer och då får man utsikten på köpet!

Efter Malaysia fortsatte vi vår resa till natursköna delar av världen genom att flyga norrut till Filippinerna. Det är första gången som vi endast åker till ett land för att se någon del av dess natur och dessutom håller oss till en enda plats. Generellt tycker jag att man ska få mer värde av sin resa genom att besöka storstäder, småstäder och nationalparker utöver stränder och fina öar, men dem sakerna ser vi ju i varje land så det går inte någon nöd på oss. Dessutom är städerna inget vidare i Filippinerna, man skulle kunna säga att huvudstaden Manila är lite vad Bangkok var för några år sedan – endast en väg ut till öarna.

Vår vistelse i Filippinerna var totalt 9 nätter, så ganska kort faktiskt. Av dem bodde vi merparten i den lilla avlägsna orten El Nido som ligger cirka 7 timmar från närmaste flygplats, som ligger i Puerto Princesa. Eller, de har en egen flygplats, men landningsbanan är för liten för jetflygplan. 2 nätter spenderade vi i Manila på vägen från Malaysia där vi mötte upp med en av Marias gamla studiekamrater från Kanada och en natt i Puerto Princesa på vägen hem. I Manila köpte vi nästan ingenting själva eftersom Marias vän bjöd oss på så mycket lunch att vi inte orkade äta middag. Vidare var El Nido extremt packat med turister, vilket gjorde att prisbild och utbud förvrängs något. Så att bedöma prisläget i Filippinerna baserat på den här resan är lite krångligt.

Flyg

Vi flög med Air Asia från Kota Kinabalu till Manila och hade sedan en tur-och-retur-biljett mellan Manila och Puerto Princesa på vägen vidare till Indonesien. Som vanligt med Air Asia går allting mycket fort och det gick att skriva ut boardingkort antingen i förväg eller i automat på flygplatsen. Roligt nog blev vi för tredje gången någonsin i våra liv ombedda att väga vårt handbagage på vägen från Puerto Princesa till Manila. Vad som var ännu roligare var att de strikt krävde att vi nådde 7-kilosgränsen för handbagage. I alla andra fall har vi fått plocka ut dator och vätskor och för att komma inom ramarna för vad de kan tillåta, men inte den här gången! Så vi blev tvungna att lämna ifrån oss en väska och betala för att checka in den. Flyget mellan Kota Kinabalu och Manila fick vi för 940kr och flygen mellan Manila och Puerto Princesa kostade 1 536kr, varav 134kr var avgiften för incheckat bagage. Så totalt flög vi för 2 476kr i Filippinerna.

Det är klart att det är irriterande att behöva lämna ifrån sig sitt bagage, särskilt eftersom jag generellt inte litar på att det kommer fram i tid och välbehållet. Men vi räknade lite på hur det ändå har gått att resa med endast handbagage. För det första har ingen av oss någonsin fått sitt handbagage vägt innan den här resan. För det andra har vi gjort totalt 30 st. flyg, varav de har vägt bagaget i 3 st. fall (även om de har försökt 4 gånger totalt). Av alla dessa flyg och kontroller har vi endast behövt checka in en väska en enda gång. Om incheckat bagage skulle kosta i snitt 100 kr, så har vi sparat in 2 900kr, vilket är ungefär vad väskorna själva kostade.

El Nido må vara något dyrt och svårt att ta sig till och ifrån, men att ha tillgång till en sådan här strand för kvällspromenaderna är oslagbart!

Boende

Tiden i Filippinerna var ganska simpel, eftersom vi egentligen bara hade ett resmål med transfers på vägen dit och tillbaka. Vi bodde 2 nätter i Manilla vid ankomst, 6 nätter i El Nido och till sist 1 natt i Puerto Princesa på vägen hem. Totalt kostade boendet oss 3 800kr för 9 nätter fördelat enligt:

  • 2 nätter genom AirBnB i Manila för 363 kr per natt, totalt 726kr
  • 6 nätter på hotell i El Nido för 482 kr per natt, totalt 2 899kr
  • 1 natt på guesthouse i Puerto Princesa för 186kr

I Manila bodde vi så nära flygplatsen som det var rimligt, eftersom vi anlände sent och reste vidare tidigt. Eftersom El Nido är ganska outvecklat var det faktiskt lite krångligt att hitta bra boende. Få ställen hade annonser uppe på de vanligaste bokningssidorna i god tid, så jag kontaktade ett ställe som fanns i Lonely Planets guidebok och reserverade ett rum. Priset blev ganska högt, men då ingick luftkonditionering (nåja, typ i alla fall), frukost och några dagar med varmt vatten i duschen. Till sist bodde vi en sista natt på ett litet avlägset guesthouse i Puerto Princesa vår sista natt i Filippinerna på vägen mellan El Nido och Manila.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

Under våra 9 budgetdagar i Filippinerna spenderade vi totalt 2 848kr, vilket är 148kr över budget. Detta fördelades på mat om 1 843kr, transport om 443kr, nöje om 225kr och övrigt om 336kr. Maten var för det mesta restaurangmat i El Nido längs stranden eller huvudstråket. Till vår stora förvåning fanns det nästan inga (bra) filippinska restauranger centralt i El Nido, utan kanske på sin höjd ett par grillställen. Däremot har man anpassat sig till oss utlänningar genom att erbjuda pizza, hamburgare, thailändskt, kebab och till och med ukrainskt! Priserna är höga och portionerna är små, ofta fick vi köpa till en liten crepe eller så för att bli mätta. Att El Nido skulle vara så pass av en turisthåla var lite av en chock. Transporten var taxi och lokala så kallade cyclos, som är modifierade motorcyklar med en bur och sidovagn. Nöjet var kajakhyra två dagar och övrigt var som vanligt ett lokalt SIM-kort och hygienartiklar.

En glad Maria ute på äventyr utan att det kostar skjortan. Några av våra bästa dagar var då vi var ute och paddlade kajak runt på Palawan i Filippinerna. Det kostade inte mycket och gav oss upplevelser för livet.

Sammanfattning

Våra 9 nätter i Filippinerna kostade oss totalt 9 124kr fördelat på flyg om 2 476kr, boende om 3 800kr och dagskassor om 2 848kr. Filippinerna och El Nido går absolut att göra på en budget om kring 400 kr per natt för boende och 300 kr per dag för omkostnader. Då får man dock inget vidare med ordnade turer ut i skärgården, som kostar cirka 250 kr per person. Så mer rimligt vore nog att satsa på 400 kr per dag i omkostnader.

Jag är något besviken på det höga prisläget och den relativt låga kvalitetsnivån i El Nido. Skulle vi åkt igen hade jag tittat på någonting mindre exploaterat med bättre anslutning till Manila (eller andra länder man kan flyga in från). Då hade man nog kunnat få en liknande upplevelse men kunnat klara sig på 300 kr per natt för boende respektive i omkostnader.

Från vår balkong på Bali

Maten, Sydostasien

All världens mat (Filippinerna)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Det är en intressant känsla att skriva ett matinlägg med rådande magsjuka och ingen aptit de två senaste dagarna när bara tanken på mat gör mig illamående. Men jag ska göra mitt bästa att ge det filippinska köket en rättvis bild. I Filipinerna spenderade vi totalt 9 nätter fördelade över tre städer, Manilla, El Nido och Puerto Princesa. I Manilla spenderade vi två nätter, men landade sent och flög tidigt, så vi hade bara en heldag egentligen. I El Nido spenderade vi merparten av vår tid, totalt sex nätter. I Puerto Princesa spenderade vi en natt på vägen ifrån Filippinerna.

Till vänster i bild ser vi Sisig, eller filippinsk Pytt i Panna. Den kan göras på lite olika sätt, men den här var riktigt krispig och god! Vissa resenärer vi mötte klagade på att Sisig de fått var lite slibbig. Till vänster lite grönsakskompott i sås, inget speciellt med andra ord.

Under vår vistelse i Filippinerna har det varit lite svårt att prova klassisk filippinsk mat eftersom vi spenderade mestadelen av vår tid var i en turistort med fem gator. Maten var mycket internationell i El Nido, och det var hur enkelt som helst att hitta bra pizza, pasta, kebab, grekiskt och till och med ukrainsk mat. I princip allt förutom filippinskt. Vi lyckades hitta en restaurang på stranden som serverade grillad fisk och skaldjur, men i övrigt lös det filippinska köket med sin frånvaro. I Manilla hade vi väldigt lite tid, men sådan tur var har jag en vän där från mitt studieutbyte i Kanada och han tog oss till en klassisk filippinsk restaurang. I Puerto Princesa hittade jag en fisk- och skaldjursrestaurang som skulle vara en av Filippinernas bästa restauranger. Det här matinlägget kommer därför att fokusera på det vi testade vid dessa tre tillfällen, ett i varje stad som vi besökte.

Balut är ägg som man äter där embryot har utvecklats ganska långt. Även om ankfostret har börjat ta form är benen fortfarande mycket sköra. Här kan man se det lilla fostret på skeden. Balut är en riktig delikatess och det var en lyx att få pröva!

I Manilla fick vi prova Sisig och Balut. Sisig var en av mina favoriter på länge, det kändes för en gångs skull som en unik maträtt i Sydostasien. Det smakade lite som krispiga karamelliserade köttbitar från en Pytt i Panna. När vi glatt ätit upp maten och njutit av den informerade min vän oss om att det vi nyss ätit var stekt gristryne. Tillagningen går till så att man först kokar gristrynet för att hår ska falla av och fläsket ska mjukna. Sedan skär man upp det i bitar och steker eller kokar. Jag är glad att han berättade det här först efteråt. Nästa rätt som vi provade är nog en av de rätter som förbryllar mig mest under hela vår vistelse i Sydostasien, av allt vi ätit är nog det här det som tar priset. Balut är ett ägg med ett antal dagar gammalt ankfoster inuti, äggvitan har blivit hård och i princip oätbar (vissa äter den tydligen) men såsen som finns i ägget, fostret och gulan är det man äter. Proceduren är som sådan att man först skalar ägget lite på toppen, sedan suger man ut såsen som finns i ägget och sedan skalar man vidare för att äta gulan och fostret. Såsen smakar lite som en lättare köttbuljong och lite salt och gulan smakar också ganska mycket som äggula. Fostret däremot hade jag svårt att känna någon smak av, det var väldigt mjukt och skört (gick sönder när jag försökte få upp det på skeden) och jag tyckte det var så groteskt att jag hade svårt att fokusera på att känna smak. David beskrev det som att det smakade som kött och salt. Balut är inget jag skulle vilja äta igen, men Sisig skulle jag kunna äta igen eftersom det faktiskt var riktigt gott. Utöver dessa två rätter introducerade min vän oss för en Ube-dryck med tapoica. Ube är gjort på en lila sötpotatis som finns i Sydostasien, därav den lila färgen på drycken. Jag upplevde den lite som en typ av milkshake och då den var söt och mastig. Det var nog min favorit under det här restaurangbesöket.

Ube kan som bäst beskrivas som en smoothie på sötpotatis. Det kanske var det enda ätbara från den här lunchen i Manila.

I El Nido åt vi på en restaurang som serverade grillad fisk, skaldjur och fläsk. Vi testade grillade jätteräkor och fläskspett. Det var ganska klassiska smaker av grillat, inget nytt egentligen. Det som skiljde sig från tidigare upplevelser var att man fick en god sås att doppa sina grillade matbitar i. Dessutom kunde vi sitta precis på stranden igen, precis som vi brukade göra på Koh Samui i Thailand, vilket är en fantastisk upplevelse. Det fanns många restauranger längs med stranden, men som sagt var nästan inga Filippinska! Under några kvällspromenader någon av våra sista nätter hittade vi ett hawker-liknande ställe längs med en gata längre in i stan, men det var mest grillställen där med. Så även om sol och bad är i världsklass i El Nido kan jag inte säga samma sak om det Filippinska köket där!

Typisk filippinsk grillning. Det syns inte på bilden men bordet lutade i kanske 15 grader för det stod på stranden och vågorna nästan nuddade våra fötter!

I Puerto Princesa testade vi återigen fisk och skaldjur, men under lite andra förutsättningar. Den här gången var det inte en improviserad grillrestaurang på stranden, utan en riktigt fint inredd restaurang i stan. Faktum är att i princip alla källor benämner den här restaurangen som Filippinernas bästa och det verkade till och med lite krävande att få bord. Så för ovanlighetens skull ringde jag faktiskt och bokade ett. Vi tog in deras ”Special combo of the day” vilket innebar att vi fick testa mycket olika saker. Vi fick in stekta räkor, tempuragrönsaker, fiskkaka, grillad fisk och fisk i curry. Allt var gott, men generellt var smakerna ganska enkla och klena. Samtidigt tyckte jag att de kunde tillaga och presentera maten lite bättre. De stekta räkorna till exempel badade i sås, vilket inte är särskilt praktiskt särskilt när man måste skala dem för hand. Den grillade fisken var väldigt välstekt om jag säger så och faktiskt lite torr. Tempuragrönsakerna kan jag inte säga något negativt om, de var nyfriterade och riktigt fräscha och fisken i curry var en schysst maträtt.

Efter att ha varit ute och rest i över ett halvår har jag blivit ganska bra på att avgöra om mat är god eller inte. De här tigerräkorna var fräscha och goda, de var även vältillagade – eftersom de kom utan tarmsträng. Samtidigt var det lite jobbigt att skala det sista för hand för de kom i en klippig sås.

Filippinerna är en helt klart ganska unik plats i matväg i Sydostasien (de ligger ju även geografiskt lite frånskilt). Det betyder att de har lite annan syn på vad som är gott och inte, vilket gör att även vältillredd mat för dem smakar konstigt för oss. Resten av Sydostasien är ganska sammanlänkat och efter snart ett halvår känns det som att jag har fått riktigt bra koll på alla typer av kök här – så det var lite uppfriskande med något så pass unikt och lite annorlunda som Filippinerna.

Från sjukstugan i Ubud

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Malaysia

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Då har vi överlevt det mest utvecklade och kanske bekväma landet på vår resa runt i Sydostasien, Malaysia. Det har märkts extremt tydligt, särskilt jämfört med de outvecklade länderna Myanmar, Laos och Kambodja. I Kuala Lumpur finns det trottoarer och någon typ av tunnelbaneliknande system för att ta sig runt och befolkningen bemöter oss som likar och inte som vita pengapåsar eller helfrämmande. Men det märks även på levnadsvillkoren i landet, de har ett eget bilmärke vid namn Proton och kvalitén på maten de infödda äter är klart bra.

Att de har det så pass bra borde ju även betyda att det är svindyrt i Malaysia, men det tycker jag absolut inte att det är. Eller i alla fall inte utanför Kuala Lumpur. Kuala Lumpur var ganska dyrt, men det var på Borneo som vi kunde få ned kostnaderna rejält. Därtill bör tilläggas att de flesta menyer på gatustånd och i restauranger har någon beskrivning på engelska. Ett problem vi mötte i bland annat Taiwan (för extremt länge sen känns det som) var att vi inte kunde läsa menyerna på ställen med ett lågt antal turister. Här fanns det alltid engelska menyer, eller i alla fall något i latinsk skrift som vi kunde förstå.

Flyg

Vi flög in till Kuala Lumpur från Phnom Penh i Kambodja med vårt favoritbolag i de här trakterna Air Asia. Det var absolut inga konstigheter, generellt med Air Asia har vi det alltid bekvämt och saker går ganska fort. Priset för flyget på strax över timmen gick på 1 449kr, vilket var ett bra pris. Inom Malaysia flög vi sedan från Kuala Lumpur över till Borneo, till Kuching i delstaten Sarawak med superlågbudgetbolaget Lion Air. Det var först när vi satt vid gaten som jag googlade bolaget och läste om dem på Wikipedia. Förutom att vara det andra stora lågprisbolaget i regionen, tillsammans med Air Asia, så har de haft stora problem med trafiksäkerheten. Tydligen ertappades deras piloter ofta höga på amfetamin och grejer, men det ska nu ha klarats upp och sedan två år tillbaka är de välkomna in i IATA. EU ska ha tagit bort dem från sin svarta lista så sent som i fjol. Så det var ju tur. Vår biljett på ett flyg om under timmen kostade 392kr. Till sist flög vi inom Sarawak mellan Kuching och Miri med Air Asia eftersom bussen jag tänkte ta tydligen skulle ta ett halvt dygn när Maria tittade närmare på det… Den biljetten kostade 386kr för dryga timmen. Så totalt 2 227kr på flyg.

Transport

Utöver flygen blev vi även mer eller mindre tvungna att frångå vår princip att all lokaltransport ska gå på dagskassorna. När vi reste över till Brunei kom nämligen resorna att bli så pass dyra att det bara var att glömma att få in något annat på våra magra 300kr per dag. Från Miri tog vi en buss som tog sex timmar till Brunei för 274kr, och sedan när vi skulle från Brunei till Kota Kinabalu kostade det oss 587kr för en taxi och två speed boats. Men eftersom det faktiskt var mellan länder borde det ju exkluderas ur lokal transport. Men i alla fall totalt 861kr för marktransport mellan länder.

Jag ska aldrig klaga på komforten när jag flyger igen. Efter att ha tagit skakiga långfärdsbussar och guppiga båtar i Malaysia inser jag att flyg faktiskt är ett jäkligt bekvämt sätt att resa på.

Boende

Totalt hade vi 14 nätter i Malaysia och Brunei tillsammans. Först 6 nätter i Kuala Lumpur, varefter äventyret runt Borneo började med 2 nätter i Kuching, 1 natt i Miri, 2 nätter i Brunei och till sist 3 nätter i Kota Kinabalu. Totalt kom boendet att kosta oss 4 483 kr fördelat enligt:

  • 6 nätter i på AirBnB Kuala Lumpur för 334 kr per natt, totalt 2 004kr
  • 2 nätter på hotell i Kuching för 388 kr per natt, totalt 776kr
  • 1 natt på hotell i Miri för 386kr
  • 2 nätter på hotell i Brunei för 396 kr per natt, totalt 792kr
  • 3 nätter på hostell i Kota Kinabalu för 176 kr per natt, totalt 527kr

    Tänk vad lite lyx kan göra. Att gå från 200 kr per natt till 300 kr per natt gör verkligen skillnad i ens välbefinnande. Däremot behöver man nog inte gå högre upp i pris än så, bor man länge på ställen som kostar kring tusenlappen slösar man nog mest pengarna.

I Kuala Lumpur bodde vi i det moderna KLCC/Golden Triangle högst upp i ett hus som också hade ett Ramada hotell. Utsikten var helt klart den häftigaste vi haft, samtidigt som lägenheten var modernt inredd och fräsch. Jämfört med många andra boenden var det en dröm! I Kuching och Miri lyxade vi till det lite, eftersom vi fick ganska bra deals på nybyggda lyxhotell. Brunei däremot var nog det besvärligaste i hotellväg jag varit med om. Min första bokning gjorde jag på ett Guesthouse som erbjöd rimliga priser, men min noggranna fru synade sedan bokningen och fann att det låg 8 km från staden, vilket i sig inte är ett problem – men det saknades bussar och taxi kostade typ 200kr enkel väg till staden. Så vi bokade om till något som låg närmare staden, men kvalitén på stället var inget vidare. Till sist bodde vi på ett hostell ganska centralt i Kota Kinabalu våra sista nätter för att påminna oss om hur pass billigt man kan komma undan och inte låta oss sväva iväg i högmod efter alla fräscha lägenheter och lyxhotell.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

Även om vi inte har köpt en pryl sedan vi gav oss iväg för sex månader sedan, så gillar vi fortfarande att kika på shoppingcentren. Av någon anledning är det väldigt poppis med enorma center i den här delen av världen, även om vissa av dem står i tomma som Dataran i Kuala Lumpur. Men ändå lyckades de marknadsföra sig med en instaworthy liten reklamram.

Prisnivån i Malaysia var förvånansvärt låg, särskilt på Borneo. Samtidigt som Brunei var skitdyrt. Eftersom landet ändå har kommit en bit i sin ekonomiska utveckling fanns det gott om mat och billiga transportmöjligheter som även infödda använder sig av, till skillnad från Kambodja där de flesta vettiga restaurangerna nästan uteslutande var för turister.

Totalt kom vi att spendera 4 024kr, dvs. 176 under budget! Vilket alltid är trevligt. Detta fördelades på mat om 2 920kr, transport om 542kr, nöje om 388kr och övrigt om 174kr. Maten var ibland någon finare restaurang, ibland i något shoppingcentrum och ganska ofta från standardresturanger. Transporten var tung på Uber i Malaysia, som fanns mer eller mindre överallt förutom i Brunei där det inte fanns någonting. Nöjet var något museibesök samt naturupplevelser som Maria har längtat efter, en dagsutflykt i ett regnskogsreservat utanför Kuching och en dagsutflykt till paradisöar utanför Kota Kinabalu. Övriga kostnader var ett lokalt SIM-kort och någon hygienartikel.

Sammanfattning

Vår vistelse i Malysia på 14 dagar kom att kosta oss totalt 11 595kr fördelat på flyg om 2 227kr, internationell transport om 861kr, boende om 4 483kr och dagskassor om 4 024kr. Jag tycker att vi fick ett bra värde för pengarna och utanför Kuala Lumpur var det inga problem att ha det bra och fortfarande kunna ta ikapp lite på budgeten.

Precis som i Kambodja kan man komma undan med en budget på 200 kr per natt för boende om man vill, även om jag tycker man kan kosta på sig 300 kr per natt i vissa fall tycker jag. 300 kr per dag i dagskassa räcker utan några som helst problem.

Från skrivbordet på vårt hotell i Puerto Princesa

Maten, Sydostasien

All världens mat (Malaysia)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

I Malaysia spenderade vi totalt 12 nätter fördelat över fyra olika städer: Kuala Lumpur, Kuching, Miri och Kota Kinabalu. De tre sistnämnda ligger på ön Borneo och tillhör delstaterna Sarawak respektive Sabah. På Borneo besökte vi även Brunei som är ett eget litet land. Eftersom vi var där så kort tid och maten var värdelös så jag har valt att inte skriva något om maten i Brunei.

Maten i Malaysia är präglad av framförallt det kinesiska och det indiska köket, vilket inte är så konstigt eftersom stora delar av befolkningen ursprungligen kommer från Kina och Indien. I Kuala Lumpur är nästan hälften av befolkningen kineser och drygt 10 % indier. När jag och David skulle välja restauranger var det generellt mycket lättare att hitta kinesiska och indiska restauranger med deras respektive traditionella rätter. Att hitta restauranger som kallade sig för malaysiska var en utmaning. Eftersom maten i Malaysia är så starkt präglad av kinesisk och indisk mat har det varit svårt att sätta fingret på vad typisk malaysisk mat är, utan att säga att det bara är kinesiskt eller indiskt.

Det var lätt att hitta kinesisk mat både på marknader och restauranger. Här har vi färgglada och välsmakande dumplings från marknaden Jalan Alor.

Intressant att nämna om skillnaderna i mattillgång mellan städerna är att Kuala Lumpur har störst tillgång till bra och speciella restauranger. Därtill kommer att prisnivån är mycket högre än i övriga städer som vi besökte. Ett restaurangbesök på en medelrestaurang kunde lätt kosta kring 150 kr för två personer. Sämst tillgång till mat fanns det i Kota Kinabalu. Trots att det där fanns mer turister än i övriga mindre städer, stängde merparten av restaurangerna redan kl. 17 eller kl. 18. De hade alltså endast öppet för lunch och någon sorts tidig middag. Att hitta en restaurang öppen för middag vid kl. 18 – 19 var därför en utmaning och vi hamnade på konstiga kinesiska restauranger eller snabbmatsställen till middag.

Under vår vistelse kom vi att besöka lokala nattmarknader, malaysiska, indiska och kinesiska restauranger samt ett flertal food courts. De indiska och kinesiska restaurangerna serverade sina traditionella rätter och därtill hörande smaker. Jag kommer inte gå in närmare på detta utan fokuserar på det malaysiska köket. Från det malaysiska köket provade vi bland annat Satay, Nasi Goreng, Mee Goreng, Mee Goreng Mamak, Nasi Lemak och Laksa. Ingen av dessa rätter var helt nya smakupplevelser för oss utan påminde om andra kök i Sydostasien som vi tidigare mött.

Satay är malajernas benämning på grillspett, främst gjord på kyckling, som marinerats länge innan de grillas över en kolgrill. Spetten serveras med jordnötssås och andra starka chilisåser som man doppar dem i. Jag har inte upplevt att det varit så populärt med grillspett doppad i jordnötssås någon annanstans i Sydostasien så detta är lite unikt för Malaysia. De var fantastiskt goda på grund av marinaden och den fina karamelliserade grillytan.

Smaskiga saftiga satayer med tillhörande jordnötssås.

Nasi betyder ris, mee betyder nudlar och goreng betyder stekt så Nasi Goreng är ett annat ord för stekt ris och Mee Goreng är motsvarigheten för nudlar. Båda rätterna är enkla och jag upplevde ingen skillnad mot stekt ris och nudlar som vi ätit i andra länder. Det är bra basmat som många malajer äter till vardags och rätterna finns överallt. Mee Goreng Mamak är en variant på stekta nudlar som jag upplevde smakade mycket mer speciellt än Mee Goreng. Rätten påminner om en pad thai men är mycket mörkare till färgen på grund av att den innehåller mer soja. Därutöver serveras rätten även med potatisbitar vilket faktiskt passade bra ihop med övriga ingredienser.

Mee Goreng Mamak var en av mina favoriter under vår vistelse i Malaysia. Här är en ganska snål portion som precis höll mig mätt till middagsdags.

Nasi Lemak är även den en ganska enkel rätt som består av ris kokat i kokosmjölk, stekt ägg, några gurkskivor, chilipastej (sambal) och ofta grillad kyckling. Kombinationen av dessa ingredienser är unik i Sydostasien men det är ingen unik smakupplevelse. Det smakar precis som man föreställer sig att dessa ingredienser smakar tillsammans.

Klassisk Nasi Lemak med stark sås, stekt ägg, ris, kyckling och lite gurka. Det serveras med en rustik uppläggning och smakerna är ganska enkla.

Laksa är en nudelsoppa med kokosmjölk, starka kryddor, chilipastej (sambal), koriander, lime och omelettbitar som ofta serveras med kyckling eller räkor. Rätten påminner mycket om thailändska soppor och ger en god smakupplevelse.

Laksa ser kanske inte sådär superaptitligt ut, men det är gott. Genrellet var de inte jätteduktiga på att lägga upp mat så att det såg gott ut.

Dessertmässigt var det svårt att hitta typiska malaysiska desserter. Under vår vistelse testade vi Teh Tarik, söt bao, friterad banan och Paper Dosa. Av dessa är endast Teh Tarik en malaysisk dessert, övriga har sitt ursprung i Kina och Indien. Teh Tarik är malajernas motsvarighet till te med mjölk. Det smakar som man förväntar sig men något sötare än vanligt te med mjölk. Söt bao var en av mina favoriter, vi testade detta på en nattmarknad i Kuala Lumpur där de var otroligt fräscha och kändes nybakade. Vi testade två stycken med olika fyllningar, en med sesampastej och en med rismjöl och socker. Fyllningarna var kletiga och söta, och till och med David gillade bao för en gångs skull. Paper Dosa är en indisk dessert som är som en tunn pannkaka gjord på rismjöl och som serveras som en liten vulkan med smält socker runt om. Utan sockerlaget hade det nog smakat lite för mycket som bröd.

David fokuserade mest på dumplings till vänster i bild, men söt bao till höger i bild var fantastiskt goda. Framför allt den gröna med kletigt rismjöl som fyllning.

Från flygplatsen i Kota Kinabalu där vi hade många timmar att spendera

 

Reflektioner, Sydostasien

Exotiskt äventyr i Malaysia

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Då är våra två veckor i Malaysia till ända och vi är på väg till vårt nästa resmål, Filippinerna. Utöver att ha haft trevligt i Kuala Lumpur (KL), så har vi upplevt saker som att ta bussen över gränsen till Brunei och ta gruppfoto med en hel restaurang på Labuan för de tyckte det var så roligt med utlänningar. Malaysia är inte bara väldigt varierat i vad man kan uppleva här, utan även det mest bekväma och välfungerande landet för oss sedan vi var i Japan i december, vilket är en intressant kontrast. Faktum är att de här veckorna nästan lika gärna hade kunnat vara en hel bröllopsresa, så det är lite roligt att de ändå bara utgör cirka 5% av vårt sammanlagda äventyr.

Här poserar Maria glatt med lite ursprungsbefolkning på Borneoön.

Framförallt blev jag extremt imponerad av KL. Vi hyrde en lägenhet genom AirBnB på 27e våningen i ett hus i ett område fullt av utlänningar och hade nära till allt. Intrycket av KL kan ju ha drivits på av kontrasten mot Kambodja i och för sig. Att återigen kunna gå på trottoarer och handla i livsmedelsbutiker fick mig att inse hur värdefulla de där enkla bekvämligheterna faktiskt är. Det är först när man får tillbaka något man har förlorat som man inser vad man hade från första början är mitt nya motto efter den erfarenheten.

När jag började resa som student var det för att lära mig om platser för att förstå hur det är att bo och leva där. Som för många andra unga svenskar var min första utlandsresa till Köpenhamn och när jag började studera utomlands utökades mitt sökbara område till diverse platser i Storbritannien och senare Europa. I och med att jag träffade Maria kom syftet med resorna att skifta från att ha haft en undersökande karaktär till att bli mer av nyfikenhet. De flesta platser i Asien vi har besökt var aldrig riktigt intressanta platser att bo på, förrän KL då vi båda fick den där känslan ”Här skulle jag kunna bo!”.

Självklart spelar vädret och bekvämligheterna stor roll, men det finns också en stor variation i staden som jag dras till. Strax under hälften av invånarna är malajer eller kineser, medan en tiondel är indier. Balansen mellan folk gör att det känns mycket mer blandat än t.ex. Singapore där hela 75% är kineser. Samtidigt finns det stora muslimska influenser med allt vad det innebär för vanor, kultur och mat. Roligt nog kände jag mig mer bekväm med att röra mig i kinesiska områden än traditionellt malajiska. Det är ännu ett tydligt tecken på att man dras till det man känner igen och är mer nervös inför främmande, oavsett hur berest man är.

Men det är utanför KL som det riktiga äventyret finns. Det var inte bara vi som upplevde att malaysisk kultur som lite främmande, utan på Borneo tyckte lokalbefolkning att vi var väldigt exotiska. Det var länge sedan vi kändes oss som UFO:s, men så fort vi landade märkte vi att vi var de enda vitskinnen i sikte. Detta fick som följd att allt från säkerhetsvakter på flygplatserna till godtyckliga ungdomar på gatorna ville prata med oss och ta foton tillsammans. Senast vi fick liknande behandling var i Myanmar, men där var folket lite blygare och engelskan troligtvis ett lite större hinder än här. Men i stort har vi varit uppskattade besökare, till skillnad från kineserna – vilka finns överallt och alla klagar på dem!

Så för dem som verkligen vill uppleva Asien, från storstäder till djungel, från kineser till ursprungsbefolkning – kan jag varmt rekommendera en tvåveckorsresa till Malaysia. Men stanna inte bara i KL, utan ge dig ut i landet för det riktiga äventyret!

Som ensamt vitskinn på Kota Kinabalus flygplats