Oceanien, Reflektioner, Sydostasien

Då var vi färdiga!

Av Maria

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Idag är det två dagar kvar tills sabbatsåret når sitt slut och det är med gråten i halsen jag påbörjar mitt sista blogginlägg. Det kändes som en evig resa som aldrig skulle ta slut när vi gav oss iväg. Under 9 månader har vi besökt cirka 20 länder (jag skriver cirka för att David kommer klaga på min definition av ”land”) och långt fler städer och kulturer än så. Vi har haft både roliga och jobbiga stunder men det finns nog ingenting jag ångrar eller skulle gjort annorlunda. Eventuellt skulle jag inte ha tillåtit Davids tighta budget som legat som ett moln över oss vissa dagar, men den är också något som vi ofta skrattat åt, experimenterat med och gjort oss mer medvetna.

En tight budget har inneburit stunder som denna. Kall havregrynsgröt på parkbänkar runt om i städer. Här håller David på att kräkas på grund av grötens konsistens, något som inte syns på bilden.

De senaste veckorna har vi haft mycket tid på varje plats och därmed bra med tid för reflektion kring våra månader på vift. Det är inte helt enkelt att få ned en reflektion för en över 9 månader lång resa som blivit en slags vardag. Många brukar fråga ”vad var bäst då?” och ”vad gjorde ni då?”, men det tycker jag vi täckt in ganska bra genom andra inlägg och medier. I det här inlägget tänkte jag därför fokusera på det lite mer fluffiga.

Det kanske låter klyschigt men jag har utvecklats mer på de här 9 månaderna än mina 4 år i arbetslivet. De år som jag spenderade i arbetslivet innan vi åkte iväg kantades av stress och konkurrens. Särskilt min första tid i revision gav mig ångest och sömnproblem som följd av bokslutspressen. Efter våra månader på vift känner jag mig starkare, öppnare och modigare än någonsin och det finns inte mycket som skrämmer mig längre. När jag tänker tillbaka på det, så var jag förhållandevis rädd och inskränkt som person faktiskt. Jag trodde inte det fanns någonting vettigt i Asien överhuvudtaget. Nu vet jag massor om nästan precis alla länder i den här delen av världen och är inte rädd för att resa i princip någonstans.

Något som slagit mig nu när vi rest i Australien och Nya Zeeland är hur lite nytt jag lärt mig i förhållande till våra äventyr i länder som Kambodja, Myanmar och Indonesien. Kontrasten blev särskilt påtaglig när vi anlände till Darwin från Dili. Det fanns trottoarer, bilarna stannade för oss och alla byggnader var vackra. Det är så enkelt att resa i utvecklande länder. Det finns fungerande busslinjer och inte bara ombyggda truckar som kör helt till synes oplanerat och mat ska tillagas efter någon typ av hygienstandard. Därtill är kulturchocken minimal i jämförelse. Idag undrar jag varför man ens ska turista i rika länder alls. Det är ju som hemma och därmed inte värt flygresan, pengarna och utsläppen de medför.

Såhär ser vardagen ut i många delar av världen. Man bor i ruckel med skräp överallt och går runt på gatorna på dagarna. För oss är det är inte bekvämt att resa runt men mycket viktigt att se hur  människor lever.

Detta är särskilt intressant eftersom jag själv för 2 år sedan aldrig i mitt liv skulle överväga att resa utanför västvärlden. Asien och Afrika var som stora svarta fläckar på världskartan för mig. Även om Davids inpressande av ”konstiga” länder i planeringen gav oss ångest vid ett antal tillfällen så har just de läskigaste platserna varit de mest givande att besöka. Nästan inga platser i världen är faktiskt farliga på riktigt.

Utöver detta har jag också ofta kommit att tänka på hur annorlunda vi tänkt kring klockslag och veckodagar jämfört med när vi arbetade. Hur opåverkade vi varit av vad klockan är och vilken dag det varit. Häromdagen var jag och David, som många andra dagar, ute och promenerade en eftermiddag i Auckland. Vi märkte en stor skillnad i stämningen på stan jämfört med dagen innan. Något som vi inte upplevt på länge. Människor satt på uteserveringar, de skrattade och umgicks med varandra och verkade så mycket lyckligare än dagen innan när vi var ute och promenerade. David frågade mig vad det var för dag och vi båda insåg snabbt varför alla var så lyckliga, det var ju fredag!

Ingen av oss har haft fredagskänslor sedan vi slutade våra arbeten, varje dag har bara varit en ny dag. När vi arbetade, var vi däremot oerhört fokuserade på klockslag och veckodagar. För mig var varje dag en dag mot helgen och jag älskade fredagar. När klockan närmade sig 16 på fredagseftermiddagen hade jag en lyckonivå på 10 av 10. Detta lyckorus brukade hålla i sig till förmiddagen på söndagen då den klassiska söndagsångesten började smyga sig på. Då gick lyckonivån ner till mer vanliga nivåer, kring 4, och bestod i det resten av veckan tills nästa fredag kom och allt började om igen. Nu, har min lyckonivå nog legat kring 7 i snitt varje dag. Jag har mer sällan upplevt 10:or, men ännu mer sällan upplevt 4:or. Så det kan ha varit värt att offra några 10:or för att nå en högre lycka i snitt.

Vi har gjort så mycket konstiga saker och testat på mycket nytt. På de flesta platser försöker vi ta till oss kulturen genom att bland annat gå på matlagningskurser. Här tillagas en lunch i Ho Chi Minh och som vanligt fick David beröm för hur duktig han var i köket.

Självklart är det varken hållbart eller önskvärt att vara på resande fot hela livet. Det finns vissa bloggare som reser runt i åratal och det vet jag att inte är något för mig. Att ha ett arbete är en del av livet och det ska det vara. Men jag ser lite annorlunda på arbetslivet idag än före vår resa. Tidigare föll jag lätt för social press. Som att ha en viss typ av karriär eller att arbeta på ett visst sätt. Det senaste året har lärt mig vad som är viktigt för mig och i förlängningen vilket typ av arbete som jag trivs med. På så sätt tror jag att arbetslivet kommer att vara så mycket trevligare när jag kommer tillbaka till det.

Allt som allt är jag fantastiskt nöjd med vår tid på vift och kunde inte önskat mig en bättre resa eller resepartner. Förhoppningsvis kommer vi att få med oss våra erfarenheter och perspektiv hem så de kan fortsätta hjälpa oss i livet och våra kommande projekt.

Tack och hej från vår lilla stuga i ett soligt Auckland

Oceanien, Reflektioner

Äntligen Australien!

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

En gång i tiden trodde jag att Australien och Nya Zealand låg nära Asien. Det är ju något man föreställer sig när man tittar på en karta. Men tji fick jag när jag började titta på flygbiljetter till den här delen av världen. Som de flesta andra som börjar titta närmare på hur man faktiskt ska ta sig hit fick jag mig en smärre chock när jag insåg att det må vara 10 timmar mellan Stockholm och Bangkok, men sedan är det ytterligare 9 timmar från Bangkok till Sydney! Med andra ord ligger Australien och Nya Zealand lika långt från Asien, eller i alla fall Bangkok som ligger ganska mycket mitt i Sydostasien, som Sverige gör. Det känns absolut inte så när man är här.

Allting är större i Australien, eller i alla fall husen är det. De har extremt mycket plats här och det märks i de breda fina vägarna och de stora fina husen.

Vi är verkligen i en liten avkrok av världen. Jag läste nyligen en artikel där man rankade världens svåraste länder att invadera. I topp kom Nya Zealand (eftersom det är så långt bort från precis allting) och Australien (eftersom det är en så pass enormt stor yta att kontrollera). Tillsammans har de båda länderna en befolkning ungefär som Skandinavien, med 25 miljoner i Australien och 5 miljoner i Nya Zealand. Hemma i Sverige verkar alla drömma om att få åka hit och se hur det är, men de är ändå två relativt anonyma länder utan alltför mycket särskild historia eller kultur.

Men så glada vi blev när vi släpptes in i landet i Darwin efter fem månaders äventyr i den helt klart mindre utvecklade världen. Allting är rent, tryggt, och dyrt så klart. Människor är trevliga och välkomnade, kanske delvis för att vi ser ut som dem och pratar en ganska rolig engelska. Då har jag inte ens nämnt naturen. Den australiensiska naturen är extremt påtaglig och sjukt vacker. Sen är vädret perfekt här i norr just nu. I våra AirBnB-lägenheter finns allting vi behöver för att laga mat, något som var ovanligt i Asien där de flesta geråd verkade vara menade för att fritera skalbaggar och koka ris med. Matbutikerna har allting vi är vana vid och vi har faktiskt inte ännu ätit på restaurang under vår första vecka. Men hade vi ätit ute hade vi inte behövt tänka till om hygienen som vi har gjort det senaste halvåret.

I Australien har vi gått goda möjligheter att vara ute och röra på oss igen efter att ha hängt i 35-graders värme de senaste månaderna. Närheten till naturen öppnar upp för att cykla, springa och simma i vansinnigt coola miljöer. Som vanligt fotograferar min fru mig bakifrån utan att jag vet om det.

Lyckligtvis har vi över en månad på oss att njuta av stämningen, helt utan jetlag. I regel behöver jag en dag per timme för att ställa om kroppen, vilket betyder över en vecka om man ska hit – för att inte tala om pressen på kroppen efter en 24-timmars flygresa. Vi är extremt lyckligt lottade som får vara här så pass länge och kan göra det som del i en större resa. Vi kom hit bit för bit och flyger hem på bonuspoäng i en lite högre kabinklass. Jag får dödsångest varje gång jag tänker på att flyga hela sträckningen i ett svep och att försöka trycka in det i en två eller tre veckors semester. Man skulle kunna tro att man blir mer och mer van och därmed villigare att flyga långt ju mer man reser. Men jag tycker snarare det är tvärtom.

Nu vill jag inte låta bortskämd eller kräsen, men för min del hoppas jag att ekonomiflygen på 10 timmar med avgång klockan två på natten över kontinenter blir ett sällsynt inslag i mitt liv framöver. Inte för att jag är trött på att resa (ok, lite trött på världens mest outvecklade hörn är jag nog), utan snarare för att jag börjar känna att jag har gjort det mesta. Det samma gäller trånga hostell med smutsiga badrum, otrygga städer utan gatubelysning och mat man inte riktigt litar på. Framöver tror jag vi kommer att vara beredda att resa mer sällan, men betala mer på plats och flyga i högre kabinklasser på poäng. Dessutom har vi insett att man faktiskt kan resa och upptäcka riktigt mycket lokalt nära där man bor.

Dem som känner mig vet att jag gillar data. Jag räknade ut att vi kommer att ha sovit i 67 olika sängar från Texas i augusti i fjol till Wien igen i juli i år. På samma tid kommer vi att ha gjort 38 stycken flyg. En del av dem är med anslutning, men generellt skulle man kunna säga att vi har flugit varje vecka och bytt bostad vart 4e dag i snart 10 månader! Den lilla sista biten vi har framför oss den kommande månaden kommer bli en dans på rosor.

Från köksön i vår lägenhet i Cairns efter en dag i stora barriärrevet

Reflektioner, Sydostasien

Sydostasien – Check!

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Nästan fem månader senare börjar vi nu avrunda vår tid i Sydostasien, en spännande region som i mångt och mycket påminner om vårt hem Europa.

Det som slår mig allra mest är faktiskt hur pass öppna alla är för främlingar. Detta till skillnad från Ostasien där det märktes extremt tydligt att vi var och betraktades som annorlunda. Jag tror det finns två anledningar till detta. För det första var i princip hela Sydostasien ockuperat av västmakterna i hundratals år och för det andra är det en enda kontinentalmassa med massor av folkrörelser i alla tider. Den här exponeringen mot andra människor tror jag har gjort Sydostasiaterna vana vid utlänningar. Ungefär samma mekanismer är i spel i Europa också, där man lever tätt inpå andra folk, kulturer och språk.

Precis som hemma där vi har EU är de flesta länderna här förbundna i den överstatliga organisationen ASEAN. ASEAN verkar ge länderna ett sätt att komma överens och jag får i alla fall intrycket av att befolkningarna hyser stor ömsesidig respekt för varandra. Tillsammans försöker man kontra Kinas växande inflytande och som nästan en miljard människor har man en hel del tyngd. Ibland tar jag mig tid att läsa den singaporianska motsvarigheten till The New York Times eller Dagens Nyheter, där det ofta skrivs om just de integrations- och samarbetsinitiativ som sluts genom ASEAN. På sikt har de till exempel en ambition att gå över till en gemensam valuta, precis som länderna i kontinentala Europa har gjort.

De som känner mig vet att jag gillar data. Diagrammet visar fördelningen av våra 20 veckor i regionen. En vecka är cirka 5% och en månad således strax över 20%. Länderna är ordnade efter vistelsetid och visas inte i kronologisk ordning. Vän av ordning ser att jag har utelämnat Singapore ovan. Detta eftersom jag kategoriserar Singapore som en del av Ostasien på grund av deras gemensamma historia och kultur. Vidare inkluderar jag Brunei i Malaysia och Östtimor i Indonesien av samma skäl.

Något förenklat kan man säga att vi lärde oss om ländernas historia och kultur i och runt städerna Bangkok, Yangon, Vientiane, Hanoi, Ho Chi Minh, Phnom Penh, Siem Reap, Kuala Lumpur och Jakarta. Detta medan vi fick uppleva skog och hav på öarna Koh Samui, Cat Ba, Borneo, Palawan, Bali, Gili Air och Timor. Tidsmässigt lade vi ungefär lika mycket tid på historia och kultur som på skog och hav. På så vis kunde vi båda bli nöjda. Jag är en badkruka och city boy medan Maria har något oförklarlig besatthet av att promenera över risfält och snorkla i vatten med koraller.

Samtidigt har vi samlat på oss några ovärderliga upplevelser. Jag vet inte om jag ska klassa dem som dåliga eller nyttiga, men det är i alla fall ovärderliga. Topp tre i ordning:

  1. Vi paddlade tvåmanskajak alldeles för långt i El Nido och på vägen tillbaka var havet oroligt och vinden hade vänt. Vi blev tvungna att ta skydd bland några klippor och åt lite bröd vi hade tagit med som nödproviant för att orka ta oss tillbaka innan det blev mörkt.
  2. I Yangon blev vi tipsade om att besöka ett propagandamuseum från när militären bekämpade drogmissbruket. Vi var helt ensamma i en byggnad stor som NK-huset i Stockholm där den största sevärdheten var de duvor som byggt bo i utställningen och bajsade på golven.
  3. En taxichaufför i Bangkok blev aggressiv och skrek att han skulle slänga av oss mitt på motorvägen för vi tyckte att han tog en omväg med en massa tullar för att tjäna mer pengar.

Men alla upplevelser var inte stärkande som de ovan, utan vi har också haft det bekvämt och bra ibland:

  • Mil från närmaste civilisation på Koh Samui hyrde vi en liten stuga en månad och gjorde inte mycket mer än att åka mellan marknaden och stranden på vår lilla motorcykel.
  • I Ho Chi Minhs japanska område åt vi lunch och middag på restauranger av världsklass och åt ramen, sushi och yakiniku vi inte ens hade kunnat drömma om i Japan för en spottstyver.
  • Under vår vecka på Gili Air fick vi frukost serverad på vår altan på morgonen, promenerade runt ön kring lunchtid och åt middag på stranden till kanske världens vackraste solnedgång med Bali i förgrunden.

Efter vår andra vecka på Bali drar vi vidare till Timor där vi avslutar den största och kanske mest exotiska delen av vår resa – för att återvända till den utvecklade världen i Australien och Nya Zealand.

Från vår balkong på Bali

Reflektioner, Sydostasien

Tidsuppfattning och förändring

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Vad gjorde du för en vecka sedan? Vad gjorde du för en månad sedan? Det finns en ganska stor chans att du, när du tänker efter, upplever någon som jag kallar ”är det redan … sedan …!”-känslan.  Jag hade den hela tiden när jag arbetade. Är det redan två veckor sedan vi var över och hängde hos grannarna? Har det redan gått en månad sedan vi köpte bilen? När jag tänkte tillbaka så kändes det ofta som att det hade gått jättelång tid sedan någonting hade hänt, dvs. som att tiden hade gått fort. Nu däremot är det tvärtom, jag kan inte förstå att det bara har gått en vecka sedan vi kom till Jakarta, eller tre sedan vi lämnade Kuala Lumpur för att resa runt på Borneo, dvs. tiden har gått långsamt.

Bilden är från utanför Mall of Asia i Manila. Det är mycket trafik och många människor som rör sig här om kvällarna och försöker få ihop sitt liv, bevakade av jättesmileyn.

Tidsuppfattning är något väldigt intressant och under de senaste månaderna har jag utvecklat lite av en egen teori kring den. För det första skulle jag vilja säga att vi har en uppfattning i nuet, dvs. hur fort vi upplever att en pågående aktivitet går, eller en nära tidsrymd såsom en arbetsdag. Oftast när jag arbetade tyckte jag att dagarna gick långsamt. Till viss del kändes det troligtvis så eftersom jag egentligen inte trivdes med det jag gjorde. Däremot kunde hela dagar slukas rakt av när jag hade intressanta uppgifter. Nu ska jag inte spä på stereotyper om säljare, men den absolut största delen av ens tid tenderar till att gå till att försöka få tag på kunder och kollegor, samt rapportera om de efterföljande interaktionerna till sina chefer. När jag däremot hade ett riktigt knivigt projekt eller en köttig analys att få ordning på kunde jag frivilligt jobba hela kvällar och helger.

För det andra har vi en tidsuppfattning bakåt. Det är den som ger upphov till de där klassiska kommentarerna om att det känns som om något hände alldeles nyligen eller för länge sedan. T.ex. skulle frasen ”Jag kan inte förstå att det redan är ett halvår sedan vi gifte oss” betyda att det känns som att vi gifte oss alldeles nyligen, eller för evigheter sedan. När vi gav oss iväg för över ett halvår sedan formulerade jag hypotesen till Maria, att våra tidsuppfattningar i nuet och bakåt troligtvis kommer att förändras. I nuet kommer vi känna att tiden går fort, men tänker vi bakåt kommer vi att känna att tiden går långsamt. Och det är precis vad som har hänt.

Varje dag försvinner genom fingrarna. ”Är det redan dags för lunch?”. ”Har vi redan paddlat bort en hel dag!” Men när vi tänker på vad vi gjorde i förra veckan, eller förra månaden, känns det som om något är fel med kalendern – det måste har gått mer än en vecka sedan dess. Vi kan inte fatta att vi var i Filippinerna så sent som i förra veckan och att det bara är tre månader sedan vi var i Japan. Gamla hederliga svenska ordspråk och lite forskning på området kan ge några av svaren i alla fall. För det första vet vi alla att ”Tiden går fort när man har roligt”, vilket jag skulle vilja påstå är grundregeln för hur vi uppfattar tiden i nuet. För det andra har jag läst forskning som visar på att tid kan gå obemärkt förbi när man gör saker som man kan väl, dvs. mer eller mindre reflexmässigt. Då kan man på något sätt utföra arbete omedvetet utan att medvetet registrera tidsåtgången. Ju mindre och färre förändringar i ens liv, desto mer gör man omedvetet av reflex. Lite längre draget skulle man kunna säga att utan förändringar går livet snabbt förbi.

Vi hade aldrig orkat leva med den här förändringstakten mer än ett år, med nya länder varje till varannan vecka. Samtidigt förstår jag vilken extrem lyx vi har att kunna göra det vi gillar nästan varje dag – vilket sammantaget gör mig än gladare att vi sade upp oss och gav oss iväg.

Från vår balkong på Bali

Reflektioner, Sydostasien

Exotiskt äventyr i Malaysia

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Då är våra två veckor i Malaysia till ända och vi är på väg till vårt nästa resmål, Filippinerna. Utöver att ha haft trevligt i Kuala Lumpur (KL), så har vi upplevt saker som att ta bussen över gränsen till Brunei och ta gruppfoto med en hel restaurang på Labuan för de tyckte det var så roligt med utlänningar. Malaysia är inte bara väldigt varierat i vad man kan uppleva här, utan även det mest bekväma och välfungerande landet för oss sedan vi var i Japan i december, vilket är en intressant kontrast. Faktum är att de här veckorna nästan lika gärna hade kunnat vara en hel bröllopsresa, så det är lite roligt att de ändå bara utgör cirka 5% av vårt sammanlagda äventyr.

Här poserar Maria glatt med lite ursprungsbefolkning på Borneoön.

Framförallt blev jag extremt imponerad av KL. Vi hyrde en lägenhet genom AirBnB på 27e våningen i ett hus i ett område fullt av utlänningar och hade nära till allt. Intrycket av KL kan ju ha drivits på av kontrasten mot Kambodja i och för sig. Att återigen kunna gå på trottoarer och handla i livsmedelsbutiker fick mig att inse hur värdefulla de där enkla bekvämligheterna faktiskt är. Det är först när man får tillbaka något man har förlorat som man inser vad man hade från första början är mitt nya motto efter den erfarenheten.

När jag började resa som student var det för att lära mig om platser för att förstå hur det är att bo och leva där. Som för många andra unga svenskar var min första utlandsresa till Köpenhamn och när jag började studera utomlands utökades mitt sökbara område till diverse platser i Storbritannien och senare Europa. I och med att jag träffade Maria kom syftet med resorna att skifta från att ha haft en undersökande karaktär till att bli mer av nyfikenhet. De flesta platser i Asien vi har besökt var aldrig riktigt intressanta platser att bo på, förrän KL då vi båda fick den där känslan ”Här skulle jag kunna bo!”.

Självklart spelar vädret och bekvämligheterna stor roll, men det finns också en stor variation i staden som jag dras till. Strax under hälften av invånarna är malajer eller kineser, medan en tiondel är indier. Balansen mellan folk gör att det känns mycket mer blandat än t.ex. Singapore där hela 75% är kineser. Samtidigt finns det stora muslimska influenser med allt vad det innebär för vanor, kultur och mat. Roligt nog kände jag mig mer bekväm med att röra mig i kinesiska områden än traditionellt malajiska. Det är ännu ett tydligt tecken på att man dras till det man känner igen och är mer nervös inför främmande, oavsett hur berest man är.

Men det är utanför KL som det riktiga äventyret finns. Det var inte bara vi som upplevde att malaysisk kultur som lite främmande, utan på Borneo tyckte lokalbefolkning att vi var väldigt exotiska. Det var länge sedan vi kändes oss som UFO:s, men så fort vi landade märkte vi att vi var de enda vitskinnen i sikte. Detta fick som följd att allt från säkerhetsvakter på flygplatserna till godtyckliga ungdomar på gatorna ville prata med oss och ta foton tillsammans. Senast vi fick liknande behandling var i Myanmar, men där var folket lite blygare och engelskan troligtvis ett lite större hinder än här. Men i stort har vi varit uppskattade besökare, till skillnad från kineserna – vilka finns överallt och alla klagar på dem!

Så för dem som verkligen vill uppleva Asien, från storstäder till djungel, från kineser till ursprungsbefolkning – kan jag varmt rekommendera en tvåveckorsresa till Malaysia. Men stanna inte bara i KL, utan ge dig ut i landet för det riktiga äventyret!

Som ensamt vitskinn på Kota Kinabalus flygplats

Reflektioner, Sydostasien

Ännu ett avslutat kapitel

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Jag kom till en intressant insikt i Kambodja. Innan vi kom hit trodde jag att de sämsta levnadsförhållandena var de på landsbygden. Detta eftersom jag tänkte att det fattigaste man kunde vara just var ute i en by utan infrastruktur där man bor i ett skjul, odlar Pak Choi och jagar ödlor till middag. I Phnom Penh fick jag se människor som bor i skjul men utan mark att odla på och skog att jaga i. Med andra ord gick det att vara fattigare. Den som inte ens kan odla sin egen mat blir beroende av att arbeta på något sätt, eller gå hungrig – vilket många fortfarande gör i Kambodja.

Typisk bostad i Phnom Penh. Bilden är från Phnom Penh Post och är inte vår egen eftersom jag tycker det är lite respektlöst att fotografera fattig lokalbefolkning för sin egen vinning.

Utöver plåtskjulen där folk bor, umgås och arbetar om dagarna ser man en djupare fattigdom här än i grannländerna. Om dagarna springer småpojkarna runtomkring oss och ber om pengar, medan de fiskar upp plastflaskor ur de öppna kloakerna om nätterna. Av samma anledning försöker alla som har något att sälja att sälja det, från Tuk-Tuk-förare till prostituerade. Varningarna för rånare börjar redan på flygplanet, för att sedan upprepas av AirBnB-värdar, guider och så vidare.  Siffrorna talar sitt tydliga språk. Kambodja ligger i botten i välstånd (delad bottenplats i Sydostasien med Myanmar, men prisnivån är högre i Kambodja) men i toppen över brottslighet och korruption.

På senare år har befolkningen helt klart fått det bättre, mycket tack vare utländska investeringar (läs: kinesiska). Samtidigt slås man av hur extremt mycket västerländska turister det finns runt om i Phnom Penh och Siem Reap. De fina bostäderna och restaurangerna är uteslutande till för sådana som oss, medan lokalbefolkningen äter sin mat över en liten grilleld de sätter upp längs med vägkanterna. Samtidigt som jag får det typiska svenska infallet att känna orättvisa, så förstår jag även att de inte ens hade kunnat äta över en grill om det inte vore för de arbetsmöjligheter turismen och investeringarna faktiskt innebär.

Vi har bara två nätter kvar på sydostasiatiska fastlandet, vilket inkluderar Thailand, Myanmar, Laos, Vietnam och just Kambodja. Nästan tre månader har vi tillbringat i den här exotiska delen av världen. Igår under en kvällspromenad reflekterade jag och Maria lite över den här tiden och vi kom fram till att vi inte ens hade kunnat föreställa oss hur det faktiskt blev. Utan att ha vetat hur varje land faktiskt var, slogs vi av den där reslusten och spänningen nästan varje gång vårt flygplan landade. Jag tycker det har varit en hit att resa lite långsammare och ta oss tid till de här platserna.

Utsikt över poolen på vårt hotell i Siem Reap. Vi lyxade till det lite igen och kom att börja dagen med lite pool och avslutade med en dopp under stjärnklar himmel på kvällen.

Även om det är lite sorligt att gå vidare från ett så pass händelserikt kapitel i vår resa, är det ändå lite kul att fortsätta till nästa segment. Vårt nästa segment är nämligen de sydostasiatiska öländerna Malaysia, Filipinerna och Indonesien, som vi kommer att spendera över två månader i. Samtidigt skiftar vi, till Marias stora lycka, från storstäder till paradisstränder. När vi planerade resan delade vi in den i ömsom just storstäder och naturupplevelser och nu påbörjar vi Marias favoritdel.

Från poolkanten på vårt hotell i Siem Reap

Reflektioner, Sydostasien

Japan i Vietnam

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Det har varit spännande i Vietnam. Våra två veckor här påminner mycket om första gången vi reste till andra sidan jordklotet tillsammans, när vi åkte till Japan första gången för snart två år sedan. Vilket är intressant, för Vietnam är egentligen inte alls som Japan. Men jag tror jag vet varför det känns som det gör. För det första reser vi runt med lagom tid på varje plats och blandar storstäder med mindre orter och vila. För det andra har vi mer eller mindre varit i Japan den senaste veckan i Ho Chi Minh City (HCMC), eftersom vi bor precis utanför det japanska ghettot ”Little Japan”. Det talas japanska på gatorna, menyerna är på japanska och maten är som i Japan, bara lite roligare. Ibland har vi inte ens kommit iväg till den ”riktiga” staden, för vi fastnade bland japanska restauranger och pubar från förmiddag till kväll.

Av någon anledning tycker Maria om att ta foton på mig bakifrån. Här traskar vi lättsamt ned längs godtycklig gata i Hanoi. Just den här lilla promenaden var osedvanligt enkel faktiskt, men ibland kunde det vara nära på omöjligt att ta sig fram för all trafik.

Vi har också fått lite mer tid tillsammans igen sedan vi lämnade Thailand. Schemat var späckat både i Myanmar, Laos och under vår första vecka i Vietnam. Till detta kämpade vi med magsjuka och bökiga städer och allmänt resedravel som tar tid. I HCMC har vi fått några kvällar och dagar extra att diskutera igen, inspirerade av att vara i Japan i Vietnam. Jag har nog inte förstått betydelsen av vår allra första resa egentligen förrän nu, men polletten trillade ner här. Vi drömde om resan i över ett år och planerade lika länge innan vi äntligen kom iväg. Vi kunde inte språket, förstod inte kulturen och visste egentligen väldigt lite om landet i stort.

Vi föll för hur annorlunda allting var och att vi i princip behövde lära oss så mycket på nytt. För två år sedan visste vi inte vad det innebar att bo på Ryokan, att bada Onsen och att spela bort alla pengarna på Akihabara. Idag vet vi allt om ramen, udon, tempura, okonomiyaki, kobebiff, sushi, sashimi och yakiniku. Att få vara här och kunna äta på restauranger som japaner säger är det bästa utanför Japan, varje kväll för en spottstyver, är nästan ren lycka för oss. Känslan, maten och människorna i den här delen av staden tar oss tillbaka till när vi började gå utanför vår komfortzon och möta främmande kulturer.

Allting är mindre i Little Japan. Här står Maria i trappuppgången i huset vi bor. Hennes höfter nästan precis slickar väggarna. Hissen är inte rymligare.

Men kanske ännu viktigare är att staden faktiskt är trevlig. I Hanoi riskerade vi livet större delen av tiden utanför vårt kalla och mörka lilla rum, krälande fram bland mopeder, bilar och skoputsare på gatorna. I Cat Ba höll vi om varandra under två täcken om natten för det fanns ingen värme och vintern är kall i norra Vietnam. Då hade vi varit ute och paddlat kajak i samma kyla en hel dag. Här däremot kan vi faktiskt gå på promenad, vi fryser inte och alla sevärdheter ligger inom bekväma avstånd hemifrån. Även om vi känner varandra ganska väl efter snart sex månader på tu man hand och sju år tillsammans totalt, så fick vi här ärliga möjligheter att ta oss tid till bara varandra.

Både jag och Maria är faktiskt lite ledsna över att åka vidare. Lite påverkade av att vi passerade halva resan för ungefär tre veckor sedan är vi nog. Precis som när vi var iväg förra gången till de asiatiska tigrarna under sex veckor, så är det när man passerar hälften som man förstår att äventyret kommer att ta slut.

Från Little Japan, Ho Chi Minh City

Reflektioner, Sydostasien

Ett litet land ingenstans

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Laos är ännu ett sådant land som jag inte ens visste existerade innan jag började planera vår resrutt runt Sydostasien. Det är inte så konstigt heller, de 7 miljoner invånarna är inklämda mellan bjässarna Vietnam (94 miljoner) och Thailand (68 miljoner) och syns inte så mycket om man inte aktivt letar efter dem. De har inte ens ett helt eget språk. Lao förhåller sig till thailändska som norska till svenska. Till råga på allt är de en av få socialistiska enpartistater som säger sig sträva efter att uppnå kommunism, tillsammans med Kina, Vietnam och Kuba.

Men det är inte en helt ointressant plats trots allt. Historiskt har landet fungerat som en brygga mellan sina grannar Kina, Thailand och Vietnam. En roll som de satsar på att återta, bland annat genom storskaliga infrastrukturprojekt som länkar samman Kina med de nya marknaderna i Syd. Detta möts man av redan på flyget när man ska fylla i landningsformuläret. Där har de tryckt upp reklam för sina nya ekonomiska zoner längs med motorvägarna och uppmuntrar utländska investerare att bygga fabriker och landhamnar. Precis som i Myanmar öppnade landets börs alldeles nyligen, med hjälp av Korea kunde de slå upp portarna 2011 och idag handlas fem bolag på den.

Kom och köp! Titta vad fin mark man kan bygga sina industrikomplex på!

Utvecklingen till trots är det i dagsläget ett svagt och osjälvständigt land. Inte i något annat land hittills har vi sett så mycket utländsk inblandning. De utvecklade länderna Korea och Japan skänker medel av humanitära skäl medan grannarna Kina och Vietnam söker att stärka sina egna intressen. Koreanerna har hjälpt till med börsen och skolor runt om i huvudstaden Vientiane. På samma sätt har japanerna skänkt ett antal bussar och stöttar upp institut, medan Kina bygger kontorskomplex i städerna och vägar ute på landet. Vidare verkar det som att det kommunistiska partiet i Laos mer eller mindre följer direktiv från det i Kina, samtidigt som Laos militär i mångt och mycket styrs från Vietnam.

En glad Maria åker japansk flygbuss i Vientiane. Japanerna byggde och skänkte ett fåtal bussar till Laos nyligen. Sedan januari är det därmed möjligt att åka buss till flygplatsen!

Vi tillbringade bara sex dagar i Laos, för det mesta i en studio vi hyrde genom AirBnB i Vientiane eftersom vi fick med oss någon magsjuka från Myanmar. Sedan lyckades jag dra på mig något igen. Så av våra sex dagar var Maria sjuk två och jag fyra dagar. Så det kanske är tur att Vientiane är en liten stad som man lätt kan förstå på bara några dagar… Men vi lyckades ändå få en ganska intressant inblick i livet i Laos. Genom människor vi träffade på en Street Food tour och nere på en pub i bottenplan på huset vi bodde, samt genom några museer, fick vi höra lite mer detaljerat hur livet faktiskt är. Man måste inte åka långt från de elektrifierade gatorna i centrala Vientiane för att få känna på ett utvecklingsland.

Utanför huvudstaden och några andra mindre städer av betydelse är landet outvecklat. Med outvecklat menar jag att man förankrar hus på bambupålar nedkörda i stampad jord och äter ödlor man fångar med nät i fällor man gillrat. Barn som dricker okokt vatten dör av parasiter och bakterier. Till råga på allt, och det visste jag faktiskt inte innan vårt besök, finns det fortfarande extrema mängder bomber kvar från USA:s bombningar under Vietnamkriget. Under Vietnamkriget nyttjade vietnameserna vissa transportrutter i östra Laos mellan nord och syd, vilket amerikanerna bekämpade genom att bomba landet som aldrig förr. Laos är, sett till befolkningsmängden, världens mest bombade land i historien. Än idag finns det över tio oexploderade bomber kvar för varje invånare i landet. Bomber som bara väntar på att man trampar på dem och aktiverar dem. Ännu någonting våra amerikanska bröder och systrar är ansvariga för.

På bilden ser vi ett antal småbomber, så kallade ”Bombies”. De är stora som apelsiner och släpptes i hundramiljontals över Laos under vietnamkriget av USA. Idag ligger över 80 miljoner av dem kvar runt om i landet och plockas ofta upp av barn som misstar dem för en frukt, sten, eller en leksak, ofta med allvarlig lemlästning eller död som följd.

Det är väl det det innebär att vara ett litet gränsland. Man ärver både sina grannars möjligheter såväl som utmaningar och konflikter. Om Afghanistan är Mellanösterns Polen, så skulle man nog kunna säga att Laos är Asiens Afghanistan, så mycket som det har slitits mellan makterna runtom.

Från något som kan liknas vid ett skrivbord, nyanländ i Ho Chi Minh

Reflektioner, Sydostasien

På jakt efter tillväxt

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Även om vår blogg fokuserar på hur vi får råd och vad vi äter, så sysselsätter jag mig nog mest med att förstå ekonomin i den här delen av världen. Maria hade aldrig någonsin tyckt det var intressant att läsa om kapitalkontroll och internationell handel när vi reser, vilket är varför hon letar naturupplevelser och restauranger istället. Men jag är intresserad av just de asiatiska tigrarna och Sydostasien för att förstå hur ett land reser sig ur fattigdom och hur man kan se det med sina egna ögon lokalt på marken i landet.

De senaste 20 åren har köpkraftsjusterad BNP per capita i Myanmar nästan tiofaldigats. Detta har inneburit en fantastisk förbättring av levnadsvillkoren i landet, samtidigt som det kan öppna upp för goda investeringsmöjligheter så fort de finansiella marknaderna öppnas något för utländska investerare.

Myanmar är ett oerhört intressant fall att läsa på om och besöka för att förstå ekonomisk utveckling, både eftersom det är relativt orört jämfört med sina grannländer och för att det är så pass fattigt. Tills ganska nyligen var Myanmar slutet från omvärlden, och media har endast rapporterat begränsat om landet. Hade det inte varit för min flickvän under studietiden som hade ett förvånansvärt stort intresse för Myanmar, och en kollega på Ericsson som genomförde en kortare tids utlandsplacering i Yangon, så hade jag nog inte heller kunnat peka ut stället på en karta.

Trots att det är ett av världens absolut fattigaste länder får man ett ganska lugnt och organiserat intryck av att vara här. Det slår mig hur trygg jag ändå känner mig på gatorna, trots den extrema fattigdomen. Även om vi bara vistades i Yangon, så ska det vara lika lugnt ute i landet där människor mest lever som bönder i egenbyggda hyddor. Detta till skillnad från stora delar av Afrika som är precis lika fattiga rent ekonomiskt, men där jag och Maria hade varit under konstant risk för att bli rånade såväl dagtid som på natten. Jag tror att ett sådant relativt lugn är nödvändigt för att handel och investeringar ska få någon som helst chans att slå rot.

Vy från vårt fönster på vårt hotell i centrala Yangon. Vårt hotell var den första nybyggda byggnaden på flera kvarter, där nästan all byggnation fortfarande är kolonial från brittiska tiden. Byggsektorn idag närmast exploderar i landet.

Så det är spännande att se nya shoppingcentrum resa sig i områden som närmast kan beskrivas som slummen. Samtidigt som det är en utmaning att hitta en genuin privatbostad som inte verkar hälsovådlig på AirBnB, så har det precis öppnats ett Pan Pacific lyxhotell som få. Landets börs öppnade för snart två år sedan, och idag handlas – hör och häpna – fem olika företag på den! Utvecklingen märks även på mer grundläggande sätt, bara några veckor innan vi anlände hade de börjat sätta upp trafikljus, både för gående och för bilar. I stort runt om ser man att stora delar av staden genomgår renoveringar och restaureringar efter decenniers eftersatthet.

Lyxhotellet Pan Pacific ligger mitt i centrum och öppnade nyligen. En natt på dubbelrum kostar strax över tusenlappen, vilket är mycket i ett land där medellönen är 500 kr i månaden (för dem som har jobb). Liknande hotell kostar generellt mellan 3000kr och 5000kr i storstäder runt om i Asien. Bild från Pan Pacifics egna webbsida.

Vi kunde bekvämt äta Street Food lunch för 20kr tillsammans, eller lyxa till det rejält till middag för 100kr på en av landets absolut bästa restauranger. Det finns tiggare på nästan varje gatuhörn, även om det ska ha minskat dramatiskt de senaste åren. Men vi får inte låta oss luras av att det är billigt och fattigt idag! Ränta-på-ränta effekten av att bli några procent bättre varje år får till sist utvecklingen att explodera, och vips så kommer Myanmar inte längre att vara en avkrok någonstans mellan Indien och Thailand som nyligen var i inbördeskrig. Folk tror fortfarande att Kina är fattigt, trots att de nyligen köpte upp Volvo och konkurrerade ut Ericsson.

Under de senaste åren har dock en etnisk rensning pågått i Myanmar, där den styrande majoriteten försöker göra sig av med folkgruppen Rohingya. Vissa människor jag möter kallar det för en katastrof som kan få hela landet att implodera, men tittar man på siffrorna så rör det sig om cirka 500 000 människor i ett land med en befolkning på över 50 miljoner som är påverkade. Även om detta är en mänsklig tragedi, så ser jag personligen inte hur detta egentligen skulle kunna sätta helstopp för landets fortsatta utveckling.

Att resa som vi gör är både ett sätt att lära oss om världen och bidra till ländernas utveckling. Även om vi lär oss på lite olika sätt, så känner vi båda att vi långsamt bildar oss en ganska heltäckande förståelse för hur världen utanför Väst faktiskt fungerar. När vi planerade hela den här resan insåg vi aldrig riktigt hur häftigt det skulle vara och hur positivt inställda vi ändå skulle bli till annars väldigt fattiga länder. Det var lite läskigt att ge sig iväg till såpass okända platser som vi nu besöker, men det är helt klart värt det.

Från frukostbordet i vår studio i Vientiane

 

 

Reflektioner, Sydostasien

Sentimental på Koh Samui

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Lite skämtsamt började jag sedan en tid tillbaka referera till mig och Maria som Snillet & Hjärtat, med mig själv som snillet och henne som hjärtat. Orsaken är hur vi båda närmar oss livet och ser på saker. Jag tänker, planerar och utför. Maria känner efter, pratar och känner efter igen, för att till sist kanske utföra om någon vill göra det tillsammans med henne. I stort och smått är jag alltid den rationelle och hon den känslosamma. Så det förbluffade oss båda lika mycket ikväll när det var jag som blev sentimental inför att lämna Koh Samui och hon som var den stabile av oss. Det blev så pass illa att vi fick åka iväg och köpa en öl och lite godis på en Seven-Eleven som stödsnacks till mig.

Jag är inte ens en naturkille och vi är på en paradisö. På den obebodda sidan dessutom. Det tog Maria fyra år att ens få med mig på solsemester på Kreta en vecka. Alltid när jag planerat resor så har det varit till storstäder runt om i världen. Där kunde jag besöka handelshögskolor, hitta IBM-kontor (jag vet…) och testa tunnelbanan. Att resa har varit undervisning och att bara vara någonstans för varmt klimat och fin solnedgång var slöseri med tid i mina ögon. Jag förstod aldrig poängen med att bara vara inaktiv. Så vad är det med den senaste månaden jag kommer att sakna?

Den senaste månaden har vi bott i en stuga utanför den lilla byn Thong Krut. Hundar går lösa, middag kostar 30 spänn på restaurang och har vi tur så räcker internet till lite Youtube. Dagarna har mest gått ut på att hitta mat, arbeta på något av våra projekt och hoppas att det inte börjar regna innan tidvattnet sjunkit något så vi kunnat bada. Maria dödar insekter varje kväll innan vi ska sova och vi köper färska kryddor och frukt på marknaden varje dag. Kylskåpet rostar för det är så himla fuktigt och myggen biter dag och natt. Men det känns för första gången på länge som att vi har en rutin.

Det är också första gången någonsin som jag verkligen har tvingats att sänka mitt tempo. Redan efter första veckan sade Maria att jag faktiskt lät saker ta sin tid. Generellt brukar jag nämligen hetsa folk i min omgivning att göra saker snabbare och går det inte undan kan hon se frustrationen i mina ögon och döden i min själ. Jag kanske har varit lite väl stressad i mitt tidigare liv faktiskt. På Koh Samui finns det inget sätt att fly undan långsamheten däremot. Saker tar den tiden de tar och det finns ingen anledning att skynda på någonting egentligen, för det finns helt ärligt ingenting att göra med tiden man sparar. Min upplevelse av Koh Samui är att tiden går men ingen på ön gör någonting alls och en månad har på något sätt slunkit förbi.

För det är någonting väldigt särskilt med att vara här. Såklart ser vi i kalendern att dagarna går, men det känns som att tiden står stilla. Det är nog bra ändå att vi har ett flyg att passa, för annars hade kanske en månad blivit till år – utan att vi hade märkt.

En mörk natt i vår lilla stuga utanför Thong Krut