Maten, Sydostasien

All världens mat (Indonesien)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Under vår vistelse i Indonesien kom vi främst att äta på lokala smårestauranger och food courts. Vi provade mat i sex städer över fyra öar: Jakarta på Java, Ubud och Legian på Bali, Gili Air samt Kupang och Dili på Timor. Generellt är min uppfattning att maten skiljer sig ganska lite genom landet. Samma rätter fanns generellt överallt och vi hittade inte något särskilt unikt någonstans. Efter nästan 40 nätter i Indonesien kunde vi konstatera att maten är ganska enformig om man inte går till finare restauranger. Både jag och David var väldigt trötta på det indonesiska köket när vi lämnade landet.

Maten i Indonesien kan i korthet beskrivas som stekt ris eller nudlar med grönsaker och kyckling. Om man tröttnar på stekt ris med grönsaker och kyckling så kan man istället köpa stekt ris med kycklingen vid sidan om!

Undantaget däremot är Dili, huvudstaden i Östtimor, där vi spenderade tre nätter. Maten där var tydligt annorlunda från Indonesien. Även om Östtimor ligger på samma ö som Kupang och tillhörde Indonesien tills nyligen så är skillnaderna mellan köken förvånansvärt stora. I Östtimor är maten präglad av det portugisiska köket även om det förekommer indonesiska rätter. De flesta restauranger serverar portugisisk mat eller mat från andra länder runt om i världen. Dessutom är allting två till tre gånger dyrare än på den indonesiska sidan av ön.

Det indonesiska köket påminner om det malaysiska köket mer än jag förväntade mig. De har sate (grillade spett), mee goreng (friterade nudlar med kyckling och grönsaker) och nasi goreng (friterat ris med kyckling och grönsaker) som liknar de malaysiska motsvarigheterna. Dessutom har de currygrytor som smakmässigt påminner om det thailändska köket. Precis som i både Malaysia och Thailand finns det olika kvalitet på rätterna beroende på var man äter dem, vilket brukar avspeglas i priset. En dyrare mee goreng smakar generellt bättre än en billig variant på ett lokalt hak. Både mee goreng och nasi goreng kan vara ganska smaklösa om såserna inte gjorts på rätt sätt. Min favorit-nasi goreng fann jag på ”Sunnys Warung” på Gili Air där såsen som nudlarna smakade mycket mer än på andra restauranger.

En variant på sate, dvs. kycklingspett med nudlar, lite grönsaker och ett ägg.
Special sate David beställde in på Bali, gjord på lokalt uppfödd och slaktad get! Det smakade lite segt sade han. Till middagen drack vi en flaska jamu för att känna oss nyttiga. 

Ibland kan man hitta varianter på de klassiska rätterna, till exempel testade jag en spännande variant av mee goreng. Nudelmixen med grönsaker och kyckling hade stoppats in i en wrap. Det var en liten rolig variant att prova och lättare att ta som take away.

Innovativ mee goreng wrap. Stekta nudlar med lite kyckling och grönsaker i tunnbröd helt enkelt.

Utöver dessa rätter är gado gado en populär rätt i Indonesien. Det är en vegetarisk wok i jordnötssås som serveras med ris. Ibland kan man få någon sate till grönsakerna men ursprungligen är det en vegetarisk rätt. Vi provade lite olika varianter men oftast höll de ganska låg kvalitet eller så var portionerna små och vi blev inte riktigt mätta.

Klassisk gado gado med räkchips på Warung Sasak på Gili Air. Som de flesta maträtterna i Indonesien kommer den med extremt mycket jordnötssås som täcker de stekta grönsakerna. 

Dryckesmässigt testade vi olika öl och en indonesisk dryck som heter jamu. Det finns förvånansvärt många ölsorter att testa och den vanligaste som man hittar överallt i Indonesien är Bintang. Det är en blaskig lageröl som inte smakar särskilt mycket. Den påminner om Norrlands Guld eller Pripps Blå. Jag föll för ett mikrobryggeri på Bali som heter Stark, vi provade en variant med litchi-smak och en ordinarie IPA. De var precis lika goda som från ett fint bryggeri hemma. Stark är dock en ganska dyr öl jämfört med Bintang och den är svårare att hitta i vanliga butiker. Mer vanliga och fortfarande riktigt bra öl är Bali Hai och Prost. I stort hade Indonesien ett extremt brett sortiment av öl jämfört med sina grannländer, trots att det främst är ett muslimskt land.

Jamu är en hälsodryck som förekommer mycket på de mindre öarna i Indonesien. Den innehåller främst gurkmeja, ingefära, tamarin och lite honung. Det ska vara mycket bra för immunsystemet. Jag testade den lokala ”brygden” på lite olika ställen, men det blev aldrig någon dryck som föll mig i smaken, det smakar som morotsjuice blandat med tabasco…

Läskande god jamu på Warung Sunny på Gili Air! Eller, nää asså jamu var verkligen inte gott, inte ens med stora mängder honung – men det är nyttigt!

På flyget mellan Darwin och Cairns

Maten, Sydostasien

All världens mat (Filippinerna)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Det är en intressant känsla att skriva ett matinlägg med rådande magsjuka och ingen aptit de två senaste dagarna när bara tanken på mat gör mig illamående. Men jag ska göra mitt bästa att ge det filippinska köket en rättvis bild. I Filipinerna spenderade vi totalt 9 nätter fördelade över tre städer, Manilla, El Nido och Puerto Princesa. I Manilla spenderade vi två nätter, men landade sent och flög tidigt, så vi hade bara en heldag egentligen. I El Nido spenderade vi merparten av vår tid, totalt sex nätter. I Puerto Princesa spenderade vi en natt på vägen ifrån Filippinerna.

Till vänster i bild ser vi Sisig, eller filippinsk Pytt i Panna. Den kan göras på lite olika sätt, men den här var riktigt krispig och god! Vissa resenärer vi mötte klagade på att Sisig de fått var lite slibbig. Till vänster lite grönsakskompott i sås, inget speciellt med andra ord.

Under vår vistelse i Filippinerna har det varit lite svårt att prova klassisk filippinsk mat eftersom vi spenderade mestadelen av vår tid var i en turistort med fem gator. Maten var mycket internationell i El Nido, och det var hur enkelt som helst att hitta bra pizza, pasta, kebab, grekiskt och till och med ukrainsk mat. I princip allt förutom filippinskt. Vi lyckades hitta en restaurang på stranden som serverade grillad fisk och skaldjur, men i övrigt lös det filippinska köket med sin frånvaro. I Manilla hade vi väldigt lite tid, men sådan tur var har jag en vän där från mitt studieutbyte i Kanada och han tog oss till en klassisk filippinsk restaurang. I Puerto Princesa hittade jag en fisk- och skaldjursrestaurang som skulle vara en av Filippinernas bästa restauranger. Det här matinlägget kommer därför att fokusera på det vi testade vid dessa tre tillfällen, ett i varje stad som vi besökte.

Balut är ägg som man äter där embryot har utvecklats ganska långt. Även om ankfostret har börjat ta form är benen fortfarande mycket sköra. Här kan man se det lilla fostret på skeden. Balut är en riktig delikatess och det var en lyx att få pröva!

I Manilla fick vi prova Sisig och Balut. Sisig var en av mina favoriter på länge, det kändes för en gångs skull som en unik maträtt i Sydostasien. Det smakade lite som krispiga karamelliserade köttbitar från en Pytt i Panna. När vi glatt ätit upp maten och njutit av den informerade min vän oss om att det vi nyss ätit var stekt gristryne. Tillagningen går till så att man först kokar gristrynet för att hår ska falla av och fläsket ska mjukna. Sedan skär man upp det i bitar och steker eller kokar. Jag är glad att han berättade det här först efteråt. Nästa rätt som vi provade är nog en av de rätter som förbryllar mig mest under hela vår vistelse i Sydostasien, av allt vi ätit är nog det här det som tar priset. Balut är ett ägg med ett antal dagar gammalt ankfoster inuti, äggvitan har blivit hård och i princip oätbar (vissa äter den tydligen) men såsen som finns i ägget, fostret och gulan är det man äter. Proceduren är som sådan att man först skalar ägget lite på toppen, sedan suger man ut såsen som finns i ägget och sedan skalar man vidare för att äta gulan och fostret. Såsen smakar lite som en lättare köttbuljong och lite salt och gulan smakar också ganska mycket som äggula. Fostret däremot hade jag svårt att känna någon smak av, det var väldigt mjukt och skört (gick sönder när jag försökte få upp det på skeden) och jag tyckte det var så groteskt att jag hade svårt att fokusera på att känna smak. David beskrev det som att det smakade som kött och salt. Balut är inget jag skulle vilja äta igen, men Sisig skulle jag kunna äta igen eftersom det faktiskt var riktigt gott. Utöver dessa två rätter introducerade min vän oss för en Ube-dryck med tapoica. Ube är gjort på en lila sötpotatis som finns i Sydostasien, därav den lila färgen på drycken. Jag upplevde den lite som en typ av milkshake och då den var söt och mastig. Det var nog min favorit under det här restaurangbesöket.

Ube kan som bäst beskrivas som en smoothie på sötpotatis. Det kanske var det enda ätbara från den här lunchen i Manila.

I El Nido åt vi på en restaurang som serverade grillad fisk, skaldjur och fläsk. Vi testade grillade jätteräkor och fläskspett. Det var ganska klassiska smaker av grillat, inget nytt egentligen. Det som skiljde sig från tidigare upplevelser var att man fick en god sås att doppa sina grillade matbitar i. Dessutom kunde vi sitta precis på stranden igen, precis som vi brukade göra på Koh Samui i Thailand, vilket är en fantastisk upplevelse. Det fanns många restauranger längs med stranden, men som sagt var nästan inga Filippinska! Under några kvällspromenader någon av våra sista nätter hittade vi ett hawker-liknande ställe längs med en gata längre in i stan, men det var mest grillställen där med. Så även om sol och bad är i världsklass i El Nido kan jag inte säga samma sak om det Filippinska köket där!

Typisk filippinsk grillning. Det syns inte på bilden men bordet lutade i kanske 15 grader för det stod på stranden och vågorna nästan nuddade våra fötter!

I Puerto Princesa testade vi återigen fisk och skaldjur, men under lite andra förutsättningar. Den här gången var det inte en improviserad grillrestaurang på stranden, utan en riktigt fint inredd restaurang i stan. Faktum är att i princip alla källor benämner den här restaurangen som Filippinernas bästa och det verkade till och med lite krävande att få bord. Så för ovanlighetens skull ringde jag faktiskt och bokade ett. Vi tog in deras ”Special combo of the day” vilket innebar att vi fick testa mycket olika saker. Vi fick in stekta räkor, tempuragrönsaker, fiskkaka, grillad fisk och fisk i curry. Allt var gott, men generellt var smakerna ganska enkla och klena. Samtidigt tyckte jag att de kunde tillaga och presentera maten lite bättre. De stekta räkorna till exempel badade i sås, vilket inte är särskilt praktiskt särskilt när man måste skala dem för hand. Den grillade fisken var väldigt välstekt om jag säger så och faktiskt lite torr. Tempuragrönsakerna kan jag inte säga något negativt om, de var nyfriterade och riktigt fräscha och fisken i curry var en schysst maträtt.

Efter att ha varit ute och rest i över ett halvår har jag blivit ganska bra på att avgöra om mat är god eller inte. De här tigerräkorna var fräscha och goda, de var även vältillagade – eftersom de kom utan tarmsträng. Samtidigt var det lite jobbigt att skala det sista för hand för de kom i en klippig sås.

Filippinerna är en helt klart ganska unik plats i matväg i Sydostasien (de ligger ju även geografiskt lite frånskilt). Det betyder att de har lite annan syn på vad som är gott och inte, vilket gör att även vältillredd mat för dem smakar konstigt för oss. Resten av Sydostasien är ganska sammanlänkat och efter snart ett halvår känns det som att jag har fått riktigt bra koll på alla typer av kök här – så det var lite uppfriskande med något så pass unikt och lite annorlunda som Filippinerna.

Från sjukstugan i Ubud

Maten, Sydostasien

All världens mat (Malaysia)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

I Malaysia spenderade vi totalt 12 nätter fördelat över fyra olika städer: Kuala Lumpur, Kuching, Miri och Kota Kinabalu. De tre sistnämnda ligger på ön Borneo och tillhör delstaterna Sarawak respektive Sabah. På Borneo besökte vi även Brunei som är ett eget litet land. Eftersom vi var där så kort tid och maten var värdelös så jag har valt att inte skriva något om maten i Brunei.

Maten i Malaysia är präglad av framförallt det kinesiska och det indiska köket, vilket inte är så konstigt eftersom stora delar av befolkningen ursprungligen kommer från Kina och Indien. I Kuala Lumpur är nästan hälften av befolkningen kineser och drygt 10 % indier. När jag och David skulle välja restauranger var det generellt mycket lättare att hitta kinesiska och indiska restauranger med deras respektive traditionella rätter. Att hitta restauranger som kallade sig för malaysiska var en utmaning. Eftersom maten i Malaysia är så starkt präglad av kinesisk och indisk mat har det varit svårt att sätta fingret på vad typisk malaysisk mat är, utan att säga att det bara är kinesiskt eller indiskt.

Det var lätt att hitta kinesisk mat både på marknader och restauranger. Här har vi färgglada och välsmakande dumplings från marknaden Jalan Alor.

Intressant att nämna om skillnaderna i mattillgång mellan städerna är att Kuala Lumpur har störst tillgång till bra och speciella restauranger. Därtill kommer att prisnivån är mycket högre än i övriga städer som vi besökte. Ett restaurangbesök på en medelrestaurang kunde lätt kosta kring 150 kr för två personer. Sämst tillgång till mat fanns det i Kota Kinabalu. Trots att det där fanns mer turister än i övriga mindre städer, stängde merparten av restaurangerna redan kl. 17 eller kl. 18. De hade alltså endast öppet för lunch och någon sorts tidig middag. Att hitta en restaurang öppen för middag vid kl. 18 – 19 var därför en utmaning och vi hamnade på konstiga kinesiska restauranger eller snabbmatsställen till middag.

Under vår vistelse kom vi att besöka lokala nattmarknader, malaysiska, indiska och kinesiska restauranger samt ett flertal food courts. De indiska och kinesiska restaurangerna serverade sina traditionella rätter och därtill hörande smaker. Jag kommer inte gå in närmare på detta utan fokuserar på det malaysiska köket. Från det malaysiska köket provade vi bland annat Satay, Nasi Goreng, Mee Goreng, Mee Goreng Mamak, Nasi Lemak och Laksa. Ingen av dessa rätter var helt nya smakupplevelser för oss utan påminde om andra kök i Sydostasien som vi tidigare mött.

Satay är malajernas benämning på grillspett, främst gjord på kyckling, som marinerats länge innan de grillas över en kolgrill. Spetten serveras med jordnötssås och andra starka chilisåser som man doppar dem i. Jag har inte upplevt att det varit så populärt med grillspett doppad i jordnötssås någon annanstans i Sydostasien så detta är lite unikt för Malaysia. De var fantastiskt goda på grund av marinaden och den fina karamelliserade grillytan.

Smaskiga saftiga satayer med tillhörande jordnötssås.

Nasi betyder ris, mee betyder nudlar och goreng betyder stekt så Nasi Goreng är ett annat ord för stekt ris och Mee Goreng är motsvarigheten för nudlar. Båda rätterna är enkla och jag upplevde ingen skillnad mot stekt ris och nudlar som vi ätit i andra länder. Det är bra basmat som många malajer äter till vardags och rätterna finns överallt. Mee Goreng Mamak är en variant på stekta nudlar som jag upplevde smakade mycket mer speciellt än Mee Goreng. Rätten påminner om en pad thai men är mycket mörkare till färgen på grund av att den innehåller mer soja. Därutöver serveras rätten även med potatisbitar vilket faktiskt passade bra ihop med övriga ingredienser.

Mee Goreng Mamak var en av mina favoriter under vår vistelse i Malaysia. Här är en ganska snål portion som precis höll mig mätt till middagsdags.

Nasi Lemak är även den en ganska enkel rätt som består av ris kokat i kokosmjölk, stekt ägg, några gurkskivor, chilipastej (sambal) och ofta grillad kyckling. Kombinationen av dessa ingredienser är unik i Sydostasien men det är ingen unik smakupplevelse. Det smakar precis som man föreställer sig att dessa ingredienser smakar tillsammans.

Klassisk Nasi Lemak med stark sås, stekt ägg, ris, kyckling och lite gurka. Det serveras med en rustik uppläggning och smakerna är ganska enkla.

Laksa är en nudelsoppa med kokosmjölk, starka kryddor, chilipastej (sambal), koriander, lime och omelettbitar som ofta serveras med kyckling eller räkor. Rätten påminner mycket om thailändska soppor och ger en god smakupplevelse.

Laksa ser kanske inte sådär superaptitligt ut, men det är gott. Genrellet var de inte jätteduktiga på att lägga upp mat så att det såg gott ut.

Dessertmässigt var det svårt att hitta typiska malaysiska desserter. Under vår vistelse testade vi Teh Tarik, söt bao, friterad banan och Paper Dosa. Av dessa är endast Teh Tarik en malaysisk dessert, övriga har sitt ursprung i Kina och Indien. Teh Tarik är malajernas motsvarighet till te med mjölk. Det smakar som man förväntar sig men något sötare än vanligt te med mjölk. Söt bao var en av mina favoriter, vi testade detta på en nattmarknad i Kuala Lumpur där de var otroligt fräscha och kändes nybakade. Vi testade två stycken med olika fyllningar, en med sesampastej och en med rismjöl och socker. Fyllningarna var kletiga och söta, och till och med David gillade bao för en gångs skull. Paper Dosa är en indisk dessert som är som en tunn pannkaka gjord på rismjöl och som serveras som en liten vulkan med smält socker runt om. Utan sockerlaget hade det nog smakat lite för mycket som bröd.

David fokuserade mest på dumplings till vänster i bild, men söt bao till höger i bild var fantastiskt goda. Framför allt den gröna med kletigt rismjöl som fyllning.

Från flygplatsen i Kota Kinabalu där vi hade många timmar att spendera

 

Maten, Sydostasien

All världens mat (Kambodja)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Jag och David besökte Kambodja i totalt 12 nätter och besökte två städer, Phnom Penh och Siem Reap. Vi åt främst på restauranger men även i några food courts och deltog även i en matlagningskurs. Priserna är generellt ganska höga för att vara den här delen av världen vilket jag tror beror på att det endast är rika västerlänningar som äter på de bättre restaurangerna. Om man istället äter på nattmarknader och gatustånd är prisnivån en helt annan.

Kambodja var vårt sista stopp på det sydostasiatiska fastlandet och var föga förvånande ganska likt de övriga länderna vad gäller ingredienser och smaker. De har mycket citrongräs, kokosmjölk, sötbasilika, kaffir limeblad, gurkmeja, fisksås m.m. Kryddningen är generellt något svagare än i till exempel Thailand även om det kan förekomma en hel del chili i vissa rätter. Typisk kambodjanska rätter är amok, lättare sallader, kött/kyckling i en curry, dumplings och wok med kött/kyckling. Till maten serveras i princip alltid ångat ris alternativt någon sorts nudlar. Under vår resa kom vi att testa alla dessa rätter och även lära oss att tillaga flertalet av dem på vår matlagningskurs.

En klassisk curryrätt i Kambodja serverad med ris. Mycket smak från kokosmjölk och klassiska kryddor från regionen.

Den rätt som sticker ut mest från övriga länder i regionen är Amok. Det är en curry gjord på kokosmjölk, citrongräs, vitlök, torkad chili och galangal som oftast serveras med fisk. Kryddblandningen kallas Kroeung och finns i lite olika varianter, på matlagningskursen fick vi lära oss att göra den som kallas röd Kroeung, röd av färgen från torkad chili. Alla ingredienser hackas mycket fint (vi höll på i över 30 minuter med att hacka citrongräs på vår matlagningskurs), blandas med kokosmjölk och läggs i ett hopvikt bananlöv som sedan ångas tillsammans med fisken. Smaken påminner mycket om en blandning mellan indisk curry och thailändsk curry men dessa serveras sällan tillsammans med fisk som i det här fallet. Dessutom tycker jag att amok smakar mycket mer av kokosmjölken än vad en thailändsk motsvarighet gör.

Amok under tillagning med ångkokare. Färgerna varierar lite beroende på vem som gjort den. Davids amok var bäst av alla på vår matlagningskurs eftersom han var den som hackat citrongräs bäst. Jag vet vem som ska få laga mat hemma i fortsättningen..

En annan rätt som sticker ut ganska mycket är grön mangosallad. Under vår resa har vi tidigare fått testa en ny mangosort, sötmango, men nu fick vi även testa på grön mango. Att äta grön mango som den är tycker jag inte alls är gott utan väldigt surt, det smakar som man tänker sig att en omogen mango hemma smakar. Dessutom är den lika hård som en omogen mango hemma i Sverige. Vår kock på matlagningskursen berättade att de brukar äta grön mango som snack vilket hon även lät oss få prova, men det var inte alls gott så jag åt bara en bit. Däremot var den gröna mangon mycket godare i en sallad tillsammans med morot, sötbasilika, chili och jordnötter. När man tillagar salladen så kramar man den med handen och då blir mangon lite mjukare och man får ut saft som fungerar som dressing i salladen.

Davids hemlagade gröna mangosallad. Hans uppläggning var mycket finare än min så jag valde att visa hans istället för min.

Bland alla rätter som vi provade under vår vistelse i Kambodja var min favoriträtt kokosdumplings. Dessa serverades på en liten restaurang i Siem Reap och jag har inte sett dem någon annanstans i Kambodja. De serverades som större köttbullar friterade med en kokosmjölksfyllning inuti. Den friterade degen tillsammans med kokosmjölksfyllningen passade bra ihop och smälte i munnen. De var unika och något som jag aldrig tidigare ätit, eller ens kunnat tänka mig passade bra ihop.

Min favorit i Kambodja var denna rätt. Kokosdumplings som serverades med pakcho, böngroddar och nudlar.

Något som förvånade mig mycket var att vi upplevde att utbudet av bra restauranger var bättre i Siem Reap än i Phnom Penh. Siem Reap är en turisthåla, vilket brukar innebära dåliga restauranger, men det fanns många bra restauranger där. Vi hade de bästa kambodjanska matupplevelserna i Siem Reap och inte i Phnom Penh, bortsett från matlagningskursen då. Intressant nog fanns det istället många bra restauranger med internationell mat i Phnom Penh, vi åt till exempel mycket bra ramensoppa, tacos och veganskt.

Ett av många exempel på god västerländsk mat som fanns på restaurangerna i Phnom Penh. Mycket god taco från en liten mexikansk restaurang runt hörnet från där vi bodde.

Dessertmässigt provade vi friterad banan med choklad och banan kokad i kokosmjölk (Chek ktis på kambodjanska). Jag upplevde att de inte hade så mycket unika desserter utan att det mesta var samma desserter som finns i övrigt i regionen. Båda desserterna som vi testade var fantastiskt goda och höjde smaken på banan som vanligtvis är ganska tråkig. Jag upplevde att dessa desserter inte kändes så onyttiga utan ganska hälsosamma. Chek ktis lagade vi på matlagningskursen och tillsatte endast någon matsked socker, därför kändes det nästan mer som ett mellanmål än en dessert.

Den här goda chek ktis lagade jag och David helt själva. Banan, kokosmjölk och små degbollar som kokas tillsammans.

Från tjugosjunde våningen i en riktig lägenhet i Kuala Lumpur