Oceanien, Reflektioner, Sydostasien

Då var vi färdiga!

Av Maria

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Idag är det två dagar kvar tills sabbatsåret når sitt slut och det är med gråten i halsen jag påbörjar mitt sista blogginlägg. Det kändes som en evig resa som aldrig skulle ta slut när vi gav oss iväg. Under 9 månader har vi besökt cirka 20 länder (jag skriver cirka för att David kommer klaga på min definition av ”land”) och långt fler städer och kulturer än så. Vi har haft både roliga och jobbiga stunder men det finns nog ingenting jag ångrar eller skulle gjort annorlunda. Eventuellt skulle jag inte ha tillåtit Davids tighta budget som legat som ett moln över oss vissa dagar, men den är också något som vi ofta skrattat åt, experimenterat med och gjort oss mer medvetna.

En tight budget har inneburit stunder som denna. Kall havregrynsgröt på parkbänkar runt om i städer. Här håller David på att kräkas på grund av grötens konsistens, något som inte syns på bilden.

De senaste veckorna har vi haft mycket tid på varje plats och därmed bra med tid för reflektion kring våra månader på vift. Det är inte helt enkelt att få ned en reflektion för en över 9 månader lång resa som blivit en slags vardag. Många brukar fråga ”vad var bäst då?” och ”vad gjorde ni då?”, men det tycker jag vi täckt in ganska bra genom andra inlägg och medier. I det här inlägget tänkte jag därför fokusera på det lite mer fluffiga.

Det kanske låter klyschigt men jag har utvecklats mer på de här 9 månaderna än mina 4 år i arbetslivet. De år som jag spenderade i arbetslivet innan vi åkte iväg kantades av stress och konkurrens. Särskilt min första tid i revision gav mig ångest och sömnproblem som följd av bokslutspressen. Efter våra månader på vift känner jag mig starkare, öppnare och modigare än någonsin och det finns inte mycket som skrämmer mig längre. När jag tänker tillbaka på det, så var jag förhållandevis rädd och inskränkt som person faktiskt. Jag trodde inte det fanns någonting vettigt i Asien överhuvudtaget. Nu vet jag massor om nästan precis alla länder i den här delen av världen och är inte rädd för att resa i princip någonstans.

Något som slagit mig nu när vi rest i Australien och Nya Zeeland är hur lite nytt jag lärt mig i förhållande till våra äventyr i länder som Kambodja, Myanmar och Indonesien. Kontrasten blev särskilt påtaglig när vi anlände till Darwin från Dili. Det fanns trottoarer, bilarna stannade för oss och alla byggnader var vackra. Det är så enkelt att resa i utvecklande länder. Det finns fungerande busslinjer och inte bara ombyggda truckar som kör helt till synes oplanerat och mat ska tillagas efter någon typ av hygienstandard. Därtill är kulturchocken minimal i jämförelse. Idag undrar jag varför man ens ska turista i rika länder alls. Det är ju som hemma och därmed inte värt flygresan, pengarna och utsläppen de medför.

Såhär ser vardagen ut i många delar av världen. Man bor i ruckel med skräp överallt och går runt på gatorna på dagarna. För oss är det är inte bekvämt att resa runt men mycket viktigt att se hur  människor lever.

Detta är särskilt intressant eftersom jag själv för 2 år sedan aldrig i mitt liv skulle överväga att resa utanför västvärlden. Asien och Afrika var som stora svarta fläckar på världskartan för mig. Även om Davids inpressande av ”konstiga” länder i planeringen gav oss ångest vid ett antal tillfällen så har just de läskigaste platserna varit de mest givande att besöka. Nästan inga platser i världen är faktiskt farliga på riktigt.

Utöver detta har jag också ofta kommit att tänka på hur annorlunda vi tänkt kring klockslag och veckodagar jämfört med när vi arbetade. Hur opåverkade vi varit av vad klockan är och vilken dag det varit. Häromdagen var jag och David, som många andra dagar, ute och promenerade en eftermiddag i Auckland. Vi märkte en stor skillnad i stämningen på stan jämfört med dagen innan. Något som vi inte upplevt på länge. Människor satt på uteserveringar, de skrattade och umgicks med varandra och verkade så mycket lyckligare än dagen innan när vi var ute och promenerade. David frågade mig vad det var för dag och vi båda insåg snabbt varför alla var så lyckliga, det var ju fredag!

Ingen av oss har haft fredagskänslor sedan vi slutade våra arbeten, varje dag har bara varit en ny dag. När vi arbetade, var vi däremot oerhört fokuserade på klockslag och veckodagar. För mig var varje dag en dag mot helgen och jag älskade fredagar. När klockan närmade sig 16 på fredagseftermiddagen hade jag en lyckonivå på 10 av 10. Detta lyckorus brukade hålla i sig till förmiddagen på söndagen då den klassiska söndagsångesten började smyga sig på. Då gick lyckonivån ner till mer vanliga nivåer, kring 4, och bestod i det resten av veckan tills nästa fredag kom och allt började om igen. Nu, har min lyckonivå nog legat kring 7 i snitt varje dag. Jag har mer sällan upplevt 10:or, men ännu mer sällan upplevt 4:or. Så det kan ha varit värt att offra några 10:or för att nå en högre lycka i snitt.

Vi har gjort så mycket konstiga saker och testat på mycket nytt. På de flesta platser försöker vi ta till oss kulturen genom att bland annat gå på matlagningskurser. Här tillagas en lunch i Ho Chi Minh och som vanligt fick David beröm för hur duktig han var i köket.

Självklart är det varken hållbart eller önskvärt att vara på resande fot hela livet. Det finns vissa bloggare som reser runt i åratal och det vet jag att inte är något för mig. Att ha ett arbete är en del av livet och det ska det vara. Men jag ser lite annorlunda på arbetslivet idag än före vår resa. Tidigare föll jag lätt för social press. Som att ha en viss typ av karriär eller att arbeta på ett visst sätt. Det senaste året har lärt mig vad som är viktigt för mig och i förlängningen vilket typ av arbete som jag trivs med. På så sätt tror jag att arbetslivet kommer att vara så mycket trevligare när jag kommer tillbaka till det.

Allt som allt är jag fantastiskt nöjd med vår tid på vift och kunde inte önskat mig en bättre resa eller resepartner. Förhoppningsvis kommer vi att få med oss våra erfarenheter och perspektiv hem så de kan fortsätta hjälpa oss i livet och våra kommande projekt.

Tack och hej från vår lilla stuga i ett soligt Auckland