Oceanien, Reflektioner

Äntligen Australien!

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

En gång i tiden trodde jag att Australien och Nya Zealand låg nära Asien. Det är ju något man föreställer sig när man tittar på en karta. Men tji fick jag när jag började titta på flygbiljetter till den här delen av världen. Som de flesta andra som börjar titta närmare på hur man faktiskt ska ta sig hit fick jag mig en smärre chock när jag insåg att det må vara 10 timmar mellan Stockholm och Bangkok, men sedan är det ytterligare 9 timmar från Bangkok till Sydney! Med andra ord ligger Australien och Nya Zealand lika långt från Asien, eller i alla fall Bangkok som ligger ganska mycket mitt i Sydostasien, som Sverige gör. Det känns absolut inte så när man är här.

Allting är större i Australien, eller i alla fall husen är det. De har extremt mycket plats här och det märks i de breda fina vägarna och de stora fina husen.

Vi är verkligen i en liten avkrok av världen. Jag läste nyligen en artikel där man rankade världens svåraste länder att invadera. I topp kom Nya Zealand (eftersom det är så långt bort från precis allting) och Australien (eftersom det är en så pass enormt stor yta att kontrollera). Tillsammans har de båda länderna en befolkning ungefär som Skandinavien, med 25 miljoner i Australien och 5 miljoner i Nya Zealand. Hemma i Sverige verkar alla drömma om att få åka hit och se hur det är, men de är ändå två relativt anonyma länder utan alltför mycket särskild historia eller kultur.

Men så glada vi blev när vi släpptes in i landet i Darwin efter fem månaders äventyr i den helt klart mindre utvecklade världen. Allting är rent, tryggt, och dyrt så klart. Människor är trevliga och välkomnade, kanske delvis för att vi ser ut som dem och pratar en ganska rolig engelska. Då har jag inte ens nämnt naturen. Den australiensiska naturen är extremt påtaglig och sjukt vacker. Sen är vädret perfekt här i norr just nu. I våra AirBnB-lägenheter finns allting vi behöver för att laga mat, något som var ovanligt i Asien där de flesta geråd verkade vara menade för att fritera skalbaggar och koka ris med. Matbutikerna har allting vi är vana vid och vi har faktiskt inte ännu ätit på restaurang under vår första vecka. Men hade vi ätit ute hade vi inte behövt tänka till om hygienen som vi har gjort det senaste halvåret.

I Australien har vi gått goda möjligheter att vara ute och röra på oss igen efter att ha hängt i 35-graders värme de senaste månaderna. Närheten till naturen öppnar upp för att cykla, springa och simma i vansinnigt coola miljöer. Som vanligt fotograferar min fru mig bakifrån utan att jag vet om det.

Lyckligtvis har vi över en månad på oss att njuta av stämningen, helt utan jetlag. I regel behöver jag en dag per timme för att ställa om kroppen, vilket betyder över en vecka om man ska hit – för att inte tala om pressen på kroppen efter en 24-timmars flygresa. Vi är extremt lyckligt lottade som får vara här så pass länge och kan göra det som del i en större resa. Vi kom hit bit för bit och flyger hem på bonuspoäng i en lite högre kabinklass. Jag får dödsångest varje gång jag tänker på att flyga hela sträckningen i ett svep och att försöka trycka in det i en två eller tre veckors semester. Man skulle kunna tro att man blir mer och mer van och därmed villigare att flyga långt ju mer man reser. Men jag tycker snarare det är tvärtom.

Nu vill jag inte låta bortskämd eller kräsen, men för min del hoppas jag att ekonomiflygen på 10 timmar med avgång klockan två på natten över kontinenter blir ett sällsynt inslag i mitt liv framöver. Inte för att jag är trött på att resa (ok, lite trött på världens mest outvecklade hörn är jag nog), utan snarare för att jag börjar känna att jag har gjort det mesta. Det samma gäller trånga hostell med smutsiga badrum, otrygga städer utan gatubelysning och mat man inte riktigt litar på. Framöver tror jag vi kommer att vara beredda att resa mer sällan, men betala mer på plats och flyga i högre kabinklasser på poäng. Dessutom har vi insett att man faktiskt kan resa och upptäcka riktigt mycket lokalt nära där man bor.

Dem som känner mig vet att jag gillar data. Jag räknade ut att vi kommer att ha sovit i 67 olika sängar från Texas i augusti i fjol till Wien igen i juli i år. På samma tid kommer vi att ha gjort 38 stycken flyg. En del av dem är med anslutning, men generellt skulle man kunna säga att vi har flugit varje vecka och bytt bostad vart 4e dag i snart 10 månader! Den lilla sista biten vi har framför oss den kommande månaden kommer bli en dans på rosor.

Från köksön i vår lägenhet i Cairns efter en dag i stora barriärrevet

Maten, Sydostasien

All världens mat (Indonesien)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Under vår vistelse i Indonesien kom vi främst att äta på lokala smårestauranger och food courts. Vi provade mat i sex städer över fyra öar: Jakarta på Java, Ubud och Legian på Bali, Gili Air samt Kupang och Dili på Timor. Generellt är min uppfattning att maten skiljer sig ganska lite genom landet. Samma rätter fanns generellt överallt och vi hittade inte något särskilt unikt någonstans. Efter nästan 40 nätter i Indonesien kunde vi konstatera att maten är ganska enformig om man inte går till finare restauranger. Både jag och David var väldigt trötta på det indonesiska köket när vi lämnade landet.

Maten i Indonesien kan i korthet beskrivas som stekt ris eller nudlar med grönsaker och kyckling. Om man tröttnar på stekt ris med grönsaker och kyckling så kan man istället köpa stekt ris med kycklingen vid sidan om!

Undantaget däremot är Dili, huvudstaden i Östtimor, där vi spenderade tre nätter. Maten där var tydligt annorlunda från Indonesien. Även om Östtimor ligger på samma ö som Kupang och tillhörde Indonesien tills nyligen så är skillnaderna mellan köken förvånansvärt stora. I Östtimor är maten präglad av det portugisiska köket även om det förekommer indonesiska rätter. De flesta restauranger serverar portugisisk mat eller mat från andra länder runt om i världen. Dessutom är allting två till tre gånger dyrare än på den indonesiska sidan av ön.

Det indonesiska köket påminner om det malaysiska köket mer än jag förväntade mig. De har sate (grillade spett), mee goreng (friterade nudlar med kyckling och grönsaker) och nasi goreng (friterat ris med kyckling och grönsaker) som liknar de malaysiska motsvarigheterna. Dessutom har de currygrytor som smakmässigt påminner om det thailändska köket. Precis som i både Malaysia och Thailand finns det olika kvalitet på rätterna beroende på var man äter dem, vilket brukar avspeglas i priset. En dyrare mee goreng smakar generellt bättre än en billig variant på ett lokalt hak. Både mee goreng och nasi goreng kan vara ganska smaklösa om såserna inte gjorts på rätt sätt. Min favorit-nasi goreng fann jag på ”Sunnys Warung” på Gili Air där såsen som nudlarna smakade mycket mer än på andra restauranger.

En variant på sate, dvs. kycklingspett med nudlar, lite grönsaker och ett ägg.
Special sate David beställde in på Bali, gjord på lokalt uppfödd och slaktad get! Det smakade lite segt sade han. Till middagen drack vi en flaska jamu för att känna oss nyttiga. 

Ibland kan man hitta varianter på de klassiska rätterna, till exempel testade jag en spännande variant av mee goreng. Nudelmixen med grönsaker och kyckling hade stoppats in i en wrap. Det var en liten rolig variant att prova och lättare att ta som take away.

Innovativ mee goreng wrap. Stekta nudlar med lite kyckling och grönsaker i tunnbröd helt enkelt.

Utöver dessa rätter är gado gado en populär rätt i Indonesien. Det är en vegetarisk wok i jordnötssås som serveras med ris. Ibland kan man få någon sate till grönsakerna men ursprungligen är det en vegetarisk rätt. Vi provade lite olika varianter men oftast höll de ganska låg kvalitet eller så var portionerna små och vi blev inte riktigt mätta.

Klassisk gado gado med räkchips på Warung Sasak på Gili Air. Som de flesta maträtterna i Indonesien kommer den med extremt mycket jordnötssås som täcker de stekta grönsakerna. 

Dryckesmässigt testade vi olika öl och en indonesisk dryck som heter jamu. Det finns förvånansvärt många ölsorter att testa och den vanligaste som man hittar överallt i Indonesien är Bintang. Det är en blaskig lageröl som inte smakar särskilt mycket. Den påminner om Norrlands Guld eller Pripps Blå. Jag föll för ett mikrobryggeri på Bali som heter Stark, vi provade en variant med litchi-smak och en ordinarie IPA. De var precis lika goda som från ett fint bryggeri hemma. Stark är dock en ganska dyr öl jämfört med Bintang och den är svårare att hitta i vanliga butiker. Mer vanliga och fortfarande riktigt bra öl är Bali Hai och Prost. I stort hade Indonesien ett extremt brett sortiment av öl jämfört med sina grannländer, trots att det främst är ett muslimskt land.

Jamu är en hälsodryck som förekommer mycket på de mindre öarna i Indonesien. Den innehåller främst gurkmeja, ingefära, tamarin och lite honung. Det ska vara mycket bra för immunsystemet. Jag testade den lokala ”brygden” på lite olika ställen, men det blev aldrig någon dryck som föll mig i smaken, det smakar som morotsjuice blandat med tabasco…

Läskande god jamu på Warung Sunny på Gili Air! Eller, nää asså jamu var verkligen inte gott, inte ens med stora mängder honung – men det är nyttigt!

På flyget mellan Darwin och Cairns

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Indonesien

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Maria äter en lättare lunch på vår 12-timmars minibussresa över Timor. Vägarna var nog dem sämsta jag har upplevt i mitt liv (då har jag varit ute på vägarna en del i Afrika och Indien). Utan värktabletter för att lugna verken i huvud, axlar och rygg hade det varit ännu värre. Men till mitt försvar – det var billigt.

Vår resa i Sydostasiens övärld fortsätter till Indonesien efter veckan på Filipinerna. När jag räknade samman vår vistelsetid de senaste månaderna insåg jag att vi har varit lika mycket i Indonesien som i Thailand. Till skillnad från Thailand däremot har vi rest runt en hel del mer i Indonesien. När jag planerade vår resa upptäckte jag att det ofta var extremt billigt här, varpå en vän till mig sade att det nog var för att det är ganska outvecklat. Efter över en månad på plats måste jag nog säga att det är precis lika utvecklat som andra ställen vi har varit på, men fortfarande billigt.

Att Thailand och Indonesien är något av de två stora länderna i Sydostasien förstod jag när jag letade efter bra böcker om kulturerna i den här delen av världen. Det finns en bokserie som heter ”A geek in…” som är riktigt bra och ger en rättvis bild av ländernas kultur. Nu finns det bara fem länder i serien, nämligen för Kina, Japan, Korea, Thailand och just Indonesien.  Har man bra koll på de två sistnämnda skulle jag själv säga att man har bra koll på Sydostasien generellt, eftersom Thailand är fastlandets viktigaste land medan Indonesien utgör största delen av övärlden.

Vi spenderade hela 37 nätter i Indonesien, med cirka en vecka vardera i Jakarta, Ubud, Gili, Legian och till sist på Timor. Min ursprungliga plan var att vi skulle ta lokala båtar mellan de olika öarna, men efter att ha läst på om tidtabeller och båtarnas allmänna säkerhet övertygades jag till att antingen flyga eller åka med privata båtalternativ. I min allra, allra första skiss över resan tänkte jag att vi skulle vara här mellan två och tre månader. Min tanke var då att vi skulle ta oss tid till att åka runt på lokala dödsbåtar mellan alla olika ögrupper i landet! Efter ödmjuk konsultation med min bättre hälft nöjde vi oss dock med strax över en månad till platser man i alla fall kunde läsa om på internet.

Flyg

Först flög vi med ett typiskt lågbudgetbolag från Manila till Jakarta sent på kvällen, det så kallade Cebu Air. Det var den enda gången jag har satt ihop en flygresa med byte mellan två olika enkelflyg själv. I Jakarta försökte vi vant att ordna en Uber, men de ville inte ha vår körning av någon anledning. Även systerappen Grab visade sig vara omöjlig att boka en taxi med. Så till sist beställde vi en taxi från det enda pålitliga bolaget i landet, ”Blue Bird”, och lyckades komma fram till vårt hostell tidigt på morgonen. Det är första gången en vanlig taxi fungerade bättre än Uber/Grab för oss, det brukar vara tvärtom. Flighten på fyra timmar kostade oss 2 023 kr. Vidare flög vi från Jakarta till Bali med det lokala Citilink för 929 kr och sedan från Bali till Timor med lokala Garuda för 1 090 kr. Så totalt lade vi 4 042 kr på flyg till och inom Indonesien.

Boende

Ibland får man till det och lyckas hitta extremt trevliga boenden. På Gili Air hyrde vi en liten bungalow i en vecka med en fantastisk liten altan.

Jag tycker vi lyckades få en riktigt bra balans i var vi bodde och hur länge. Förutom huvudstaden Jakarta fick vi bo i två städer på Bali samt en vecka vardera på de två öarna Gili Air och Timor. På Timor bodde vi tre nätter i Kupang varefter vi tog en långfärdsbuss över till Östtimor där vi bodde i Dili. Totalt kom boende att kosta oss 8 908 kr för 37 nätter fördelat enligt:

  • 5 nätter på hostell i Jakarta för 863 kr, eller 173 kr per natt
  • 7 nätter genom AirBnB i Ubud för 1 136 kr, eller 162 kr per natt
  • 9 nätter genom AirBnB på Gili Air för 3 053 kr, eller 339 kr per natt
  • 1 natt på hotell i Padang Bai för 209 kr
  • 9 nätter genom AirBnB i Legian för 2 219 kr, eller 247 kr per natt
  • 3 nätter på hostell i Kupang för 474 kr, eller 158 kr per natt
  • 3 nätter på hostell i Dili för 1 349 kr, eller 450 kr per natt

Platserna i sig tillsammans med boendena gav oss en fantastiskt bred insyn i livet runt om i Indonesien. I Jakarta bodde vi på ett bra hostell ganska nära Jakartas motsvarighet till Gamla Stan. I Ubud bodde vi hos en balinesisk familj på en gård med traditionella tempel och på Gili Air i en egen bungalow. På Timor lyckades vi få rum på klassiska och faktiskt världskända hostell (för dem som reser till de här platserna dvs.). Så riktigt nöjd med hur vi bodde i Indonesien.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

I Indonesien kom vi att spendera totalt 9 409 kr under 37 dagar. Vilket är 1 691 kr under budget. Detta fördelades på mat om 7 013 kr, transport om 1 609 kr, nöje om 389 kr och övrigt om 398 kr. Det finns mycket att välja på i matväg här, särskilt om man rör sig där det finns mycket turister. Lokal mat som stekt ris eller wokade nudlar kunde ibland vara extremt billigt, vi hittade ibland lunch för 20 kr per person. Medan utländska rätter som pizza och hamburgare ofta kunde kosta ett antal gånger mer, säg kring 60 kr per person. Eftersom vi för det mesta hade gått back sedan Thailand beslutade vi oss för att försöka spara in lite och valde lokal mat före utländsk mat ibland. Eftersom vi var ganska länge på varje plats behövde vi inte ta transportkostnader särskilt ofta, vilket var bra för budgeten.

Sammanfattning

Våra 37 nätter i Indonesien kostade oss totalt 22 359 kr fördelat på flyg om 4 042 kr, boende om 8 908 kr och dagskassor om 9 409 kr. Indonesien går absolut att göra på en budget om mellan 200 kr och 300 kr per natt för boende och lika mycket i dagskassa. Då får man även in lokal transport och någon naturupplevelse.

Jag blev extremt positivt överraskad av Indonesien. Utbudet är stort och det går nästan alltid att äta billigt och bra, eller om man vill dyrt och bra. Även om det finns mycket dåliga ställen också. Prisnivån är generellt extremt låg, troligtvis den lägsta på hela vår resa. Samtidigt är turismen lagom utvecklad medan det finns mycket upptäcka. Till sist är befolkningen extremt tillmötesgående och vänliga, nästan precis överallt. Så jag är mycket, mycket nöjd med vår månad här.

Från uteplatsen på Hostel Da Terra i Dili

Reflektioner, Sydostasien

Sydostasien – Check!

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Nästan fem månader senare börjar vi nu avrunda vår tid i Sydostasien, en spännande region som i mångt och mycket påminner om vårt hem Europa.

Det som slår mig allra mest är faktiskt hur pass öppna alla är för främlingar. Detta till skillnad från Ostasien där det märktes extremt tydligt att vi var och betraktades som annorlunda. Jag tror det finns två anledningar till detta. För det första var i princip hela Sydostasien ockuperat av västmakterna i hundratals år och för det andra är det en enda kontinentalmassa med massor av folkrörelser i alla tider. Den här exponeringen mot andra människor tror jag har gjort Sydostasiaterna vana vid utlänningar. Ungefär samma mekanismer är i spel i Europa också, där man lever tätt inpå andra folk, kulturer och språk.

Precis som hemma där vi har EU är de flesta länderna här förbundna i den överstatliga organisationen ASEAN. ASEAN verkar ge länderna ett sätt att komma överens och jag får i alla fall intrycket av att befolkningarna hyser stor ömsesidig respekt för varandra. Tillsammans försöker man kontra Kinas växande inflytande och som nästan en miljard människor har man en hel del tyngd. Ibland tar jag mig tid att läsa den singaporianska motsvarigheten till The New York Times eller Dagens Nyheter, där det ofta skrivs om just de integrations- och samarbetsinitiativ som sluts genom ASEAN. På sikt har de till exempel en ambition att gå över till en gemensam valuta, precis som länderna i kontinentala Europa har gjort.

De som känner mig vet att jag gillar data. Diagrammet visar fördelningen av våra 20 veckor i regionen. En vecka är cirka 5% och en månad således strax över 20%. Länderna är ordnade efter vistelsetid och visas inte i kronologisk ordning. Vän av ordning ser att jag har utelämnat Singapore ovan. Detta eftersom jag kategoriserar Singapore som en del av Ostasien på grund av deras gemensamma historia och kultur. Vidare inkluderar jag Brunei i Malaysia och Östtimor i Indonesien av samma skäl.

Något förenklat kan man säga att vi lärde oss om ländernas historia och kultur i och runt städerna Bangkok, Yangon, Vientiane, Hanoi, Ho Chi Minh, Phnom Penh, Siem Reap, Kuala Lumpur och Jakarta. Detta medan vi fick uppleva skog och hav på öarna Koh Samui, Cat Ba, Borneo, Palawan, Bali, Gili Air och Timor. Tidsmässigt lade vi ungefär lika mycket tid på historia och kultur som på skog och hav. På så vis kunde vi båda bli nöjda. Jag är en badkruka och city boy medan Maria har något oförklarlig besatthet av att promenera över risfält och snorkla i vatten med koraller.

Samtidigt har vi samlat på oss några ovärderliga upplevelser. Jag vet inte om jag ska klassa dem som dåliga eller nyttiga, men det är i alla fall ovärderliga. Topp tre i ordning:

  1. Vi paddlade tvåmanskajak alldeles för långt i El Nido och på vägen tillbaka var havet oroligt och vinden hade vänt. Vi blev tvungna att ta skydd bland några klippor och åt lite bröd vi hade tagit med som nödproviant för att orka ta oss tillbaka innan det blev mörkt.
  2. I Yangon blev vi tipsade om att besöka ett propagandamuseum från när militären bekämpade drogmissbruket. Vi var helt ensamma i en byggnad stor som NK-huset i Stockholm där den största sevärdheten var de duvor som byggt bo i utställningen och bajsade på golven.
  3. En taxichaufför i Bangkok blev aggressiv och skrek att han skulle slänga av oss mitt på motorvägen för vi tyckte att han tog en omväg med en massa tullar för att tjäna mer pengar.

Men alla upplevelser var inte stärkande som de ovan, utan vi har också haft det bekvämt och bra ibland:

  • Mil från närmaste civilisation på Koh Samui hyrde vi en liten stuga en månad och gjorde inte mycket mer än att åka mellan marknaden och stranden på vår lilla motorcykel.
  • I Ho Chi Minhs japanska område åt vi lunch och middag på restauranger av världsklass och åt ramen, sushi och yakiniku vi inte ens hade kunnat drömma om i Japan för en spottstyver.
  • Under vår vecka på Gili Air fick vi frukost serverad på vår altan på morgonen, promenerade runt ön kring lunchtid och åt middag på stranden till kanske världens vackraste solnedgång med Bali i förgrunden.

Efter vår andra vecka på Bali drar vi vidare till Timor där vi avslutar den största och kanske mest exotiska delen av vår resa – för att återvända till den utvecklade världen i Australien och Nya Zealand.

Från vår balkong på Bali