Reflektioner, Sydostasien

Tidsuppfattning och förändring

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Vad gjorde du för en vecka sedan? Vad gjorde du för en månad sedan? Det finns en ganska stor chans att du, när du tänker efter, upplever någon som jag kallar ”är det redan … sedan …!”-känslan.  Jag hade den hela tiden när jag arbetade. Är det redan två veckor sedan vi var över och hängde hos grannarna? Har det redan gått en månad sedan vi köpte bilen? När jag tänkte tillbaka så kändes det ofta som att det hade gått jättelång tid sedan någonting hade hänt, dvs. som att tiden hade gått fort. Nu däremot är det tvärtom, jag kan inte förstå att det bara har gått en vecka sedan vi kom till Jakarta, eller tre sedan vi lämnade Kuala Lumpur för att resa runt på Borneo, dvs. tiden har gått långsamt.

Bilden är från utanför Mall of Asia i Manila. Det är mycket trafik och många människor som rör sig här om kvällarna och försöker få ihop sitt liv, bevakade av jättesmileyn.

Tidsuppfattning är något väldigt intressant och under de senaste månaderna har jag utvecklat lite av en egen teori kring den. För det första skulle jag vilja säga att vi har en uppfattning i nuet, dvs. hur fort vi upplever att en pågående aktivitet går, eller en nära tidsrymd såsom en arbetsdag. Oftast när jag arbetade tyckte jag att dagarna gick långsamt. Till viss del kändes det troligtvis så eftersom jag egentligen inte trivdes med det jag gjorde. Däremot kunde hela dagar slukas rakt av när jag hade intressanta uppgifter. Nu ska jag inte spä på stereotyper om säljare, men den absolut största delen av ens tid tenderar till att gå till att försöka få tag på kunder och kollegor, samt rapportera om de efterföljande interaktionerna till sina chefer. När jag däremot hade ett riktigt knivigt projekt eller en köttig analys att få ordning på kunde jag frivilligt jobba hela kvällar och helger.

För det andra har vi en tidsuppfattning bakåt. Det är den som ger upphov till de där klassiska kommentarerna om att det känns som om något hände alldeles nyligen eller för länge sedan. T.ex. skulle frasen ”Jag kan inte förstå att det redan är ett halvår sedan vi gifte oss” betyda att det känns som att vi gifte oss alldeles nyligen, eller för evigheter sedan. När vi gav oss iväg för över ett halvår sedan formulerade jag hypotesen till Maria, att våra tidsuppfattningar i nuet och bakåt troligtvis kommer att förändras. I nuet kommer vi känna att tiden går fort, men tänker vi bakåt kommer vi att känna att tiden går långsamt. Och det är precis vad som har hänt.

Varje dag försvinner genom fingrarna. ”Är det redan dags för lunch?”. ”Har vi redan paddlat bort en hel dag!” Men när vi tänker på vad vi gjorde i förra veckan, eller förra månaden, känns det som om något är fel med kalendern – det måste har gått mer än en vecka sedan dess. Vi kan inte fatta att vi var i Filippinerna så sent som i förra veckan och att det bara är tre månader sedan vi var i Japan. Gamla hederliga svenska ordspråk och lite forskning på området kan ge några av svaren i alla fall. För det första vet vi alla att ”Tiden går fort när man har roligt”, vilket jag skulle vilja påstå är grundregeln för hur vi uppfattar tiden i nuet. För det andra har jag läst forskning som visar på att tid kan gå obemärkt förbi när man gör saker som man kan väl, dvs. mer eller mindre reflexmässigt. Då kan man på något sätt utföra arbete omedvetet utan att medvetet registrera tidsåtgången. Ju mindre och färre förändringar i ens liv, desto mer gör man omedvetet av reflex. Lite längre draget skulle man kunna säga att utan förändringar går livet snabbt förbi.

Vi hade aldrig orkat leva med den här förändringstakten mer än ett år, med nya länder varje till varannan vecka. Samtidigt förstår jag vilken extrem lyx vi har att kunna göra det vi gillar nästan varje dag – vilket sammantaget gör mig än gladare att vi sade upp oss och gav oss iväg.

Från vår balkong på Bali

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Filippinerna

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Någonting jag älskar med Sydostasien är att man ofta kan äta middag på stranden. Maten kostar generellt inte mer och då får man utsikten på köpet!

Efter Malaysia fortsatte vi vår resa till natursköna delar av världen genom att flyga norrut till Filippinerna. Det är första gången som vi endast åker till ett land för att se någon del av dess natur och dessutom håller oss till en enda plats. Generellt tycker jag att man ska få mer värde av sin resa genom att besöka storstäder, småstäder och nationalparker utöver stränder och fina öar, men dem sakerna ser vi ju i varje land så det går inte någon nöd på oss. Dessutom är städerna inget vidare i Filippinerna, man skulle kunna säga att huvudstaden Manila är lite vad Bangkok var för några år sedan – endast en väg ut till öarna.

Vår vistelse i Filippinerna var totalt 9 nätter, så ganska kort faktiskt. Av dem bodde vi merparten i den lilla avlägsna orten El Nido som ligger cirka 7 timmar från närmaste flygplats, som ligger i Puerto Princesa. Eller, de har en egen flygplats, men landningsbanan är för liten för jetflygplan. 2 nätter spenderade vi i Manila på vägen från Malaysia där vi mötte upp med en av Marias gamla studiekamrater från Kanada och en natt i Puerto Princesa på vägen hem. I Manila köpte vi nästan ingenting själva eftersom Marias vän bjöd oss på så mycket lunch att vi inte orkade äta middag. Vidare var El Nido extremt packat med turister, vilket gjorde att prisbild och utbud förvrängs något. Så att bedöma prisläget i Filippinerna baserat på den här resan är lite krångligt.

Flyg

Vi flög med Air Asia från Kota Kinabalu till Manila och hade sedan en tur-och-retur-biljett mellan Manila och Puerto Princesa på vägen vidare till Indonesien. Som vanligt med Air Asia går allting mycket fort och det gick att skriva ut boardingkort antingen i förväg eller i automat på flygplatsen. Roligt nog blev vi för tredje gången någonsin i våra liv ombedda att väga vårt handbagage på vägen från Puerto Princesa till Manila. Vad som var ännu roligare var att de strikt krävde att vi nådde 7-kilosgränsen för handbagage. I alla andra fall har vi fått plocka ut dator och vätskor och för att komma inom ramarna för vad de kan tillåta, men inte den här gången! Så vi blev tvungna att lämna ifrån oss en väska och betala för att checka in den. Flyget mellan Kota Kinabalu och Manila fick vi för 940kr och flygen mellan Manila och Puerto Princesa kostade 1 536kr, varav 134kr var avgiften för incheckat bagage. Så totalt flög vi för 2 476kr i Filippinerna.

Det är klart att det är irriterande att behöva lämna ifrån sig sitt bagage, särskilt eftersom jag generellt inte litar på att det kommer fram i tid och välbehållet. Men vi räknade lite på hur det ändå har gått att resa med endast handbagage. För det första har ingen av oss någonsin fått sitt handbagage vägt innan den här resan. För det andra har vi gjort totalt 30 st. flyg, varav de har vägt bagaget i 3 st. fall (även om de har försökt 4 gånger totalt). Av alla dessa flyg och kontroller har vi endast behövt checka in en väska en enda gång. Om incheckat bagage skulle kosta i snitt 100 kr, så har vi sparat in 2 900kr, vilket är ungefär vad väskorna själva kostade.

El Nido må vara något dyrt och svårt att ta sig till och ifrån, men att ha tillgång till en sådan här strand för kvällspromenaderna är oslagbart!

Boende

Tiden i Filippinerna var ganska simpel, eftersom vi egentligen bara hade ett resmål med transfers på vägen dit och tillbaka. Vi bodde 2 nätter i Manilla vid ankomst, 6 nätter i El Nido och till sist 1 natt i Puerto Princesa på vägen hem. Totalt kostade boendet oss 3 800kr för 9 nätter fördelat enligt:

  • 2 nätter genom AirBnB i Manila för 363 kr per natt, totalt 726kr
  • 6 nätter på hotell i El Nido för 482 kr per natt, totalt 2 899kr
  • 1 natt på guesthouse i Puerto Princesa för 186kr

I Manila bodde vi så nära flygplatsen som det var rimligt, eftersom vi anlände sent och reste vidare tidigt. Eftersom El Nido är ganska outvecklat var det faktiskt lite krångligt att hitta bra boende. Få ställen hade annonser uppe på de vanligaste bokningssidorna i god tid, så jag kontaktade ett ställe som fanns i Lonely Planets guidebok och reserverade ett rum. Priset blev ganska högt, men då ingick luftkonditionering (nåja, typ i alla fall), frukost och några dagar med varmt vatten i duschen. Till sist bodde vi en sista natt på ett litet avlägset guesthouse i Puerto Princesa vår sista natt i Filippinerna på vägen mellan El Nido och Manila.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

Under våra 9 budgetdagar i Filippinerna spenderade vi totalt 2 848kr, vilket är 148kr över budget. Detta fördelades på mat om 1 843kr, transport om 443kr, nöje om 225kr och övrigt om 336kr. Maten var för det mesta restaurangmat i El Nido längs stranden eller huvudstråket. Till vår stora förvåning fanns det nästan inga (bra) filippinska restauranger centralt i El Nido, utan kanske på sin höjd ett par grillställen. Däremot har man anpassat sig till oss utlänningar genom att erbjuda pizza, hamburgare, thailändskt, kebab och till och med ukrainskt! Priserna är höga och portionerna är små, ofta fick vi köpa till en liten crepe eller så för att bli mätta. Att El Nido skulle vara så pass av en turisthåla var lite av en chock. Transporten var taxi och lokala så kallade cyclos, som är modifierade motorcyklar med en bur och sidovagn. Nöjet var kajakhyra två dagar och övrigt var som vanligt ett lokalt SIM-kort och hygienartiklar.

En glad Maria ute på äventyr utan att det kostar skjortan. Några av våra bästa dagar var då vi var ute och paddlade kajak runt på Palawan i Filippinerna. Det kostade inte mycket och gav oss upplevelser för livet.

Sammanfattning

Våra 9 nätter i Filippinerna kostade oss totalt 9 124kr fördelat på flyg om 2 476kr, boende om 3 800kr och dagskassor om 2 848kr. Filippinerna och El Nido går absolut att göra på en budget om kring 400 kr per natt för boende och 300 kr per dag för omkostnader. Då får man dock inget vidare med ordnade turer ut i skärgården, som kostar cirka 250 kr per person. Så mer rimligt vore nog att satsa på 400 kr per dag i omkostnader.

Jag är något besviken på det höga prisläget och den relativt låga kvalitetsnivån i El Nido. Skulle vi åkt igen hade jag tittat på någonting mindre exploaterat med bättre anslutning till Manila (eller andra länder man kan flyga in från). Då hade man nog kunnat få en liknande upplevelse men kunnat klara sig på 300 kr per natt för boende respektive i omkostnader.

Från vår balkong på Bali

Maten, Sydostasien

All världens mat (Filippinerna)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

Det är en intressant känsla att skriva ett matinlägg med rådande magsjuka och ingen aptit de två senaste dagarna när bara tanken på mat gör mig illamående. Men jag ska göra mitt bästa att ge det filippinska köket en rättvis bild. I Filipinerna spenderade vi totalt 9 nätter fördelade över tre städer, Manilla, El Nido och Puerto Princesa. I Manilla spenderade vi två nätter, men landade sent och flög tidigt, så vi hade bara en heldag egentligen. I El Nido spenderade vi merparten av vår tid, totalt sex nätter. I Puerto Princesa spenderade vi en natt på vägen ifrån Filippinerna.

Till vänster i bild ser vi Sisig, eller filippinsk Pytt i Panna. Den kan göras på lite olika sätt, men den här var riktigt krispig och god! Vissa resenärer vi mötte klagade på att Sisig de fått var lite slibbig. Till vänster lite grönsakskompott i sås, inget speciellt med andra ord.

Under vår vistelse i Filippinerna har det varit lite svårt att prova klassisk filippinsk mat eftersom vi spenderade mestadelen av vår tid var i en turistort med fem gator. Maten var mycket internationell i El Nido, och det var hur enkelt som helst att hitta bra pizza, pasta, kebab, grekiskt och till och med ukrainsk mat. I princip allt förutom filippinskt. Vi lyckades hitta en restaurang på stranden som serverade grillad fisk och skaldjur, men i övrigt lös det filippinska köket med sin frånvaro. I Manilla hade vi väldigt lite tid, men sådan tur var har jag en vän där från mitt studieutbyte i Kanada och han tog oss till en klassisk filippinsk restaurang. I Puerto Princesa hittade jag en fisk- och skaldjursrestaurang som skulle vara en av Filippinernas bästa restauranger. Det här matinlägget kommer därför att fokusera på det vi testade vid dessa tre tillfällen, ett i varje stad som vi besökte.

Balut är ägg som man äter där embryot har utvecklats ganska långt. Även om ankfostret har börjat ta form är benen fortfarande mycket sköra. Här kan man se det lilla fostret på skeden. Balut är en riktig delikatess och det var en lyx att få pröva!

I Manilla fick vi prova Sisig och Balut. Sisig var en av mina favoriter på länge, det kändes för en gångs skull som en unik maträtt i Sydostasien. Det smakade lite som krispiga karamelliserade köttbitar från en Pytt i Panna. När vi glatt ätit upp maten och njutit av den informerade min vän oss om att det vi nyss ätit var stekt gristryne. Tillagningen går till så att man först kokar gristrynet för att hår ska falla av och fläsket ska mjukna. Sedan skär man upp det i bitar och steker eller kokar. Jag är glad att han berättade det här först efteråt. Nästa rätt som vi provade är nog en av de rätter som förbryllar mig mest under hela vår vistelse i Sydostasien, av allt vi ätit är nog det här det som tar priset. Balut är ett ägg med ett antal dagar gammalt ankfoster inuti, äggvitan har blivit hård och i princip oätbar (vissa äter den tydligen) men såsen som finns i ägget, fostret och gulan är det man äter. Proceduren är som sådan att man först skalar ägget lite på toppen, sedan suger man ut såsen som finns i ägget och sedan skalar man vidare för att äta gulan och fostret. Såsen smakar lite som en lättare köttbuljong och lite salt och gulan smakar också ganska mycket som äggula. Fostret däremot hade jag svårt att känna någon smak av, det var väldigt mjukt och skört (gick sönder när jag försökte få upp det på skeden) och jag tyckte det var så groteskt att jag hade svårt att fokusera på att känna smak. David beskrev det som att det smakade som kött och salt. Balut är inget jag skulle vilja äta igen, men Sisig skulle jag kunna äta igen eftersom det faktiskt var riktigt gott. Utöver dessa två rätter introducerade min vän oss för en Ube-dryck med tapoica. Ube är gjort på en lila sötpotatis som finns i Sydostasien, därav den lila färgen på drycken. Jag upplevde den lite som en typ av milkshake och då den var söt och mastig. Det var nog min favorit under det här restaurangbesöket.

Ube kan som bäst beskrivas som en smoothie på sötpotatis. Det kanske var det enda ätbara från den här lunchen i Manila.

I El Nido åt vi på en restaurang som serverade grillad fisk, skaldjur och fläsk. Vi testade grillade jätteräkor och fläskspett. Det var ganska klassiska smaker av grillat, inget nytt egentligen. Det som skiljde sig från tidigare upplevelser var att man fick en god sås att doppa sina grillade matbitar i. Dessutom kunde vi sitta precis på stranden igen, precis som vi brukade göra på Koh Samui i Thailand, vilket är en fantastisk upplevelse. Det fanns många restauranger längs med stranden, men som sagt var nästan inga Filippinska! Under några kvällspromenader någon av våra sista nätter hittade vi ett hawker-liknande ställe längs med en gata längre in i stan, men det var mest grillställen där med. Så även om sol och bad är i världsklass i El Nido kan jag inte säga samma sak om det Filippinska köket där!

Typisk filippinsk grillning. Det syns inte på bilden men bordet lutade i kanske 15 grader för det stod på stranden och vågorna nästan nuddade våra fötter!

I Puerto Princesa testade vi återigen fisk och skaldjur, men under lite andra förutsättningar. Den här gången var det inte en improviserad grillrestaurang på stranden, utan en riktigt fint inredd restaurang i stan. Faktum är att i princip alla källor benämner den här restaurangen som Filippinernas bästa och det verkade till och med lite krävande att få bord. Så för ovanlighetens skull ringde jag faktiskt och bokade ett. Vi tog in deras ”Special combo of the day” vilket innebar att vi fick testa mycket olika saker. Vi fick in stekta räkor, tempuragrönsaker, fiskkaka, grillad fisk och fisk i curry. Allt var gott, men generellt var smakerna ganska enkla och klena. Samtidigt tyckte jag att de kunde tillaga och presentera maten lite bättre. De stekta räkorna till exempel badade i sås, vilket inte är särskilt praktiskt särskilt när man måste skala dem för hand. Den grillade fisken var väldigt välstekt om jag säger så och faktiskt lite torr. Tempuragrönsakerna kan jag inte säga något negativt om, de var nyfriterade och riktigt fräscha och fisken i curry var en schysst maträtt.

Efter att ha varit ute och rest i över ett halvår har jag blivit ganska bra på att avgöra om mat är god eller inte. De här tigerräkorna var fräscha och goda, de var även vältillagade – eftersom de kom utan tarmsträng. Samtidigt var det lite jobbigt att skala det sista för hand för de kom i en klippig sås.

Filippinerna är en helt klart ganska unik plats i matväg i Sydostasien (de ligger ju även geografiskt lite frånskilt). Det betyder att de har lite annan syn på vad som är gott och inte, vilket gör att även vältillredd mat för dem smakar konstigt för oss. Resten av Sydostasien är ganska sammanlänkat och efter snart ett halvår känns det som att jag har fått riktigt bra koll på alla typer av kök här – så det var lite uppfriskande med något så pass unikt och lite annorlunda som Filippinerna.

Från sjukstugan i Ubud

Reseekonomi, Sydostasien

Ekonomisk Rapport – Malaysia

Av David

Ända sedan jag var student har jag fört daglig loggbok över alla mina intäkter och kostnader. Tiden då jag och Maria reser är inget undantag och vi tror det kan vara en bra idé att dela med oss vad det faktiskt kostar att resa, så fler kanske inser att det inte behöver vara alltför dyrt. Under vår resa till Sydostasien försöker vi hålla en ganska låg budget och sänker tempot i resandet.

Då har vi överlevt det mest utvecklade och kanske bekväma landet på vår resa runt i Sydostasien, Malaysia. Det har märkts extremt tydligt, särskilt jämfört med de outvecklade länderna Myanmar, Laos och Kambodja. I Kuala Lumpur finns det trottoarer och någon typ av tunnelbaneliknande system för att ta sig runt och befolkningen bemöter oss som likar och inte som vita pengapåsar eller helfrämmande. Men det märks även på levnadsvillkoren i landet, de har ett eget bilmärke vid namn Proton och kvalitén på maten de infödda äter är klart bra.

Att de har det så pass bra borde ju även betyda att det är svindyrt i Malaysia, men det tycker jag absolut inte att det är. Eller i alla fall inte utanför Kuala Lumpur. Kuala Lumpur var ganska dyrt, men det var på Borneo som vi kunde få ned kostnaderna rejält. Därtill bör tilläggas att de flesta menyer på gatustånd och i restauranger har någon beskrivning på engelska. Ett problem vi mötte i bland annat Taiwan (för extremt länge sen känns det som) var att vi inte kunde läsa menyerna på ställen med ett lågt antal turister. Här fanns det alltid engelska menyer, eller i alla fall något i latinsk skrift som vi kunde förstå.

Flyg

Vi flög in till Kuala Lumpur från Phnom Penh i Kambodja med vårt favoritbolag i de här trakterna Air Asia. Det var absolut inga konstigheter, generellt med Air Asia har vi det alltid bekvämt och saker går ganska fort. Priset för flyget på strax över timmen gick på 1 449kr, vilket var ett bra pris. Inom Malaysia flög vi sedan från Kuala Lumpur över till Borneo, till Kuching i delstaten Sarawak med superlågbudgetbolaget Lion Air. Det var först när vi satt vid gaten som jag googlade bolaget och läste om dem på Wikipedia. Förutom att vara det andra stora lågprisbolaget i regionen, tillsammans med Air Asia, så har de haft stora problem med trafiksäkerheten. Tydligen ertappades deras piloter ofta höga på amfetamin och grejer, men det ska nu ha klarats upp och sedan två år tillbaka är de välkomna in i IATA. EU ska ha tagit bort dem från sin svarta lista så sent som i fjol. Så det var ju tur. Vår biljett på ett flyg om under timmen kostade 392kr. Till sist flög vi inom Sarawak mellan Kuching och Miri med Air Asia eftersom bussen jag tänkte ta tydligen skulle ta ett halvt dygn när Maria tittade närmare på det… Den biljetten kostade 386kr för dryga timmen. Så totalt 2 227kr på flyg.

Transport

Utöver flygen blev vi även mer eller mindre tvungna att frångå vår princip att all lokaltransport ska gå på dagskassorna. När vi reste över till Brunei kom nämligen resorna att bli så pass dyra att det bara var att glömma att få in något annat på våra magra 300kr per dag. Från Miri tog vi en buss som tog sex timmar till Brunei för 274kr, och sedan när vi skulle från Brunei till Kota Kinabalu kostade det oss 587kr för en taxi och två speed boats. Men eftersom det faktiskt var mellan länder borde det ju exkluderas ur lokal transport. Men i alla fall totalt 861kr för marktransport mellan länder.

Jag ska aldrig klaga på komforten när jag flyger igen. Efter att ha tagit skakiga långfärdsbussar och guppiga båtar i Malaysia inser jag att flyg faktiskt är ett jäkligt bekvämt sätt att resa på.

Boende

Totalt hade vi 14 nätter i Malaysia och Brunei tillsammans. Först 6 nätter i Kuala Lumpur, varefter äventyret runt Borneo började med 2 nätter i Kuching, 1 natt i Miri, 2 nätter i Brunei och till sist 3 nätter i Kota Kinabalu. Totalt kom boendet att kosta oss 4 483 kr fördelat enligt:

  • 6 nätter i på AirBnB Kuala Lumpur för 334 kr per natt, totalt 2 004kr
  • 2 nätter på hotell i Kuching för 388 kr per natt, totalt 776kr
  • 1 natt på hotell i Miri för 386kr
  • 2 nätter på hotell i Brunei för 396 kr per natt, totalt 792kr
  • 3 nätter på hostell i Kota Kinabalu för 176 kr per natt, totalt 527kr

    Tänk vad lite lyx kan göra. Att gå från 200 kr per natt till 300 kr per natt gör verkligen skillnad i ens välbefinnande. Däremot behöver man nog inte gå högre upp i pris än så, bor man länge på ställen som kostar kring tusenlappen slösar man nog mest pengarna.

I Kuala Lumpur bodde vi i det moderna KLCC/Golden Triangle högst upp i ett hus som också hade ett Ramada hotell. Utsikten var helt klart den häftigaste vi haft, samtidigt som lägenheten var modernt inredd och fräsch. Jämfört med många andra boenden var det en dröm! I Kuching och Miri lyxade vi till det lite, eftersom vi fick ganska bra deals på nybyggda lyxhotell. Brunei däremot var nog det besvärligaste i hotellväg jag varit med om. Min första bokning gjorde jag på ett Guesthouse som erbjöd rimliga priser, men min noggranna fru synade sedan bokningen och fann att det låg 8 km från staden, vilket i sig inte är ett problem – men det saknades bussar och taxi kostade typ 200kr enkel väg till staden. Så vi bokade om till något som låg närmare staden, men kvalitén på stället var inget vidare. Till sist bodde vi på ett hostell ganska centralt i Kota Kinabalu våra sista nätter för att påminna oss om hur pass billigt man kan komma undan och inte låta oss sväva iväg i högmod efter alla fräscha lägenheter och lyxhotell.

Dagskassor

Vår dagskassa under resan i Sydostasien är 300 kr per dag. Våra dagskassor ska täcka in allting som inte är flyg eller boende.

Även om vi inte har köpt en pryl sedan vi gav oss iväg för sex månader sedan, så gillar vi fortfarande att kika på shoppingcentren. Av någon anledning är det väldigt poppis med enorma center i den här delen av världen, även om vissa av dem står i tomma som Dataran i Kuala Lumpur. Men ändå lyckades de marknadsföra sig med en instaworthy liten reklamram.

Prisnivån i Malaysia var förvånansvärt låg, särskilt på Borneo. Samtidigt som Brunei var skitdyrt. Eftersom landet ändå har kommit en bit i sin ekonomiska utveckling fanns det gott om mat och billiga transportmöjligheter som även infödda använder sig av, till skillnad från Kambodja där de flesta vettiga restaurangerna nästan uteslutande var för turister.

Totalt kom vi att spendera 4 024kr, dvs. 176 under budget! Vilket alltid är trevligt. Detta fördelades på mat om 2 920kr, transport om 542kr, nöje om 388kr och övrigt om 174kr. Maten var ibland någon finare restaurang, ibland i något shoppingcentrum och ganska ofta från standardresturanger. Transporten var tung på Uber i Malaysia, som fanns mer eller mindre överallt förutom i Brunei där det inte fanns någonting. Nöjet var något museibesök samt naturupplevelser som Maria har längtat efter, en dagsutflykt i ett regnskogsreservat utanför Kuching och en dagsutflykt till paradisöar utanför Kota Kinabalu. Övriga kostnader var ett lokalt SIM-kort och någon hygienartikel.

Sammanfattning

Vår vistelse i Malysia på 14 dagar kom att kosta oss totalt 11 595kr fördelat på flyg om 2 227kr, internationell transport om 861kr, boende om 4 483kr och dagskassor om 4 024kr. Jag tycker att vi fick ett bra värde för pengarna och utanför Kuala Lumpur var det inga problem att ha det bra och fortfarande kunna ta ikapp lite på budgeten.

Precis som i Kambodja kan man komma undan med en budget på 200 kr per natt för boende om man vill, även om jag tycker man kan kosta på sig 300 kr per natt i vissa fall tycker jag. 300 kr per dag i dagskassa räcker utan några som helst problem.

Från skrivbordet på vårt hotell i Puerto Princesa

Maten, Sydostasien

All världens mat (Malaysia)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

I Malaysia spenderade vi totalt 12 nätter fördelat över fyra olika städer: Kuala Lumpur, Kuching, Miri och Kota Kinabalu. De tre sistnämnda ligger på ön Borneo och tillhör delstaterna Sarawak respektive Sabah. På Borneo besökte vi även Brunei som är ett eget litet land. Eftersom vi var där så kort tid och maten var värdelös så jag har valt att inte skriva något om maten i Brunei.

Maten i Malaysia är präglad av framförallt det kinesiska och det indiska köket, vilket inte är så konstigt eftersom stora delar av befolkningen ursprungligen kommer från Kina och Indien. I Kuala Lumpur är nästan hälften av befolkningen kineser och drygt 10 % indier. När jag och David skulle välja restauranger var det generellt mycket lättare att hitta kinesiska och indiska restauranger med deras respektive traditionella rätter. Att hitta restauranger som kallade sig för malaysiska var en utmaning. Eftersom maten i Malaysia är så starkt präglad av kinesisk och indisk mat har det varit svårt att sätta fingret på vad typisk malaysisk mat är, utan att säga att det bara är kinesiskt eller indiskt.

Det var lätt att hitta kinesisk mat både på marknader och restauranger. Här har vi färgglada och välsmakande dumplings från marknaden Jalan Alor.

Intressant att nämna om skillnaderna i mattillgång mellan städerna är att Kuala Lumpur har störst tillgång till bra och speciella restauranger. Därtill kommer att prisnivån är mycket högre än i övriga städer som vi besökte. Ett restaurangbesök på en medelrestaurang kunde lätt kosta kring 150 kr för två personer. Sämst tillgång till mat fanns det i Kota Kinabalu. Trots att det där fanns mer turister än i övriga mindre städer, stängde merparten av restaurangerna redan kl. 17 eller kl. 18. De hade alltså endast öppet för lunch och någon sorts tidig middag. Att hitta en restaurang öppen för middag vid kl. 18 – 19 var därför en utmaning och vi hamnade på konstiga kinesiska restauranger eller snabbmatsställen till middag.

Under vår vistelse kom vi att besöka lokala nattmarknader, malaysiska, indiska och kinesiska restauranger samt ett flertal food courts. De indiska och kinesiska restaurangerna serverade sina traditionella rätter och därtill hörande smaker. Jag kommer inte gå in närmare på detta utan fokuserar på det malaysiska köket. Från det malaysiska köket provade vi bland annat Satay, Nasi Goreng, Mee Goreng, Mee Goreng Mamak, Nasi Lemak och Laksa. Ingen av dessa rätter var helt nya smakupplevelser för oss utan påminde om andra kök i Sydostasien som vi tidigare mött.

Satay är malajernas benämning på grillspett, främst gjord på kyckling, som marinerats länge innan de grillas över en kolgrill. Spetten serveras med jordnötssås och andra starka chilisåser som man doppar dem i. Jag har inte upplevt att det varit så populärt med grillspett doppad i jordnötssås någon annanstans i Sydostasien så detta är lite unikt för Malaysia. De var fantastiskt goda på grund av marinaden och den fina karamelliserade grillytan.

Smaskiga saftiga satayer med tillhörande jordnötssås.

Nasi betyder ris, mee betyder nudlar och goreng betyder stekt så Nasi Goreng är ett annat ord för stekt ris och Mee Goreng är motsvarigheten för nudlar. Båda rätterna är enkla och jag upplevde ingen skillnad mot stekt ris och nudlar som vi ätit i andra länder. Det är bra basmat som många malajer äter till vardags och rätterna finns överallt. Mee Goreng Mamak är en variant på stekta nudlar som jag upplevde smakade mycket mer speciellt än Mee Goreng. Rätten påminner om en pad thai men är mycket mörkare till färgen på grund av att den innehåller mer soja. Därutöver serveras rätten även med potatisbitar vilket faktiskt passade bra ihop med övriga ingredienser.

Mee Goreng Mamak var en av mina favoriter under vår vistelse i Malaysia. Här är en ganska snål portion som precis höll mig mätt till middagsdags.

Nasi Lemak är även den en ganska enkel rätt som består av ris kokat i kokosmjölk, stekt ägg, några gurkskivor, chilipastej (sambal) och ofta grillad kyckling. Kombinationen av dessa ingredienser är unik i Sydostasien men det är ingen unik smakupplevelse. Det smakar precis som man föreställer sig att dessa ingredienser smakar tillsammans.

Klassisk Nasi Lemak med stark sås, stekt ägg, ris, kyckling och lite gurka. Det serveras med en rustik uppläggning och smakerna är ganska enkla.

Laksa är en nudelsoppa med kokosmjölk, starka kryddor, chilipastej (sambal), koriander, lime och omelettbitar som ofta serveras med kyckling eller räkor. Rätten påminner mycket om thailändska soppor och ger en god smakupplevelse.

Laksa ser kanske inte sådär superaptitligt ut, men det är gott. Genrellet var de inte jätteduktiga på att lägga upp mat så att det såg gott ut.

Dessertmässigt var det svårt att hitta typiska malaysiska desserter. Under vår vistelse testade vi Teh Tarik, söt bao, friterad banan och Paper Dosa. Av dessa är endast Teh Tarik en malaysisk dessert, övriga har sitt ursprung i Kina och Indien. Teh Tarik är malajernas motsvarighet till te med mjölk. Det smakar som man förväntar sig men något sötare än vanligt te med mjölk. Söt bao var en av mina favoriter, vi testade detta på en nattmarknad i Kuala Lumpur där de var otroligt fräscha och kändes nybakade. Vi testade två stycken med olika fyllningar, en med sesampastej och en med rismjöl och socker. Fyllningarna var kletiga och söta, och till och med David gillade bao för en gångs skull. Paper Dosa är en indisk dessert som är som en tunn pannkaka gjord på rismjöl och som serveras som en liten vulkan med smält socker runt om. Utan sockerlaget hade det nog smakat lite för mycket som bröd.

David fokuserade mest på dumplings till vänster i bild, men söt bao till höger i bild var fantastiskt goda. Framför allt den gröna med kletigt rismjöl som fyllning.

Från flygplatsen i Kota Kinabalu där vi hade många timmar att spendera

 

Reflektioner, Sydostasien

Exotiskt äventyr i Malaysia

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Då är våra två veckor i Malaysia till ända och vi är på väg till vårt nästa resmål, Filippinerna. Utöver att ha haft trevligt i Kuala Lumpur (KL), så har vi upplevt saker som att ta bussen över gränsen till Brunei och ta gruppfoto med en hel restaurang på Labuan för de tyckte det var så roligt med utlänningar. Malaysia är inte bara väldigt varierat i vad man kan uppleva här, utan även det mest bekväma och välfungerande landet för oss sedan vi var i Japan i december, vilket är en intressant kontrast. Faktum är att de här veckorna nästan lika gärna hade kunnat vara en hel bröllopsresa, så det är lite roligt att de ändå bara utgör cirka 5% av vårt sammanlagda äventyr.

Här poserar Maria glatt med lite ursprungsbefolkning på Borneoön.

Framförallt blev jag extremt imponerad av KL. Vi hyrde en lägenhet genom AirBnB på 27e våningen i ett hus i ett område fullt av utlänningar och hade nära till allt. Intrycket av KL kan ju ha drivits på av kontrasten mot Kambodja i och för sig. Att återigen kunna gå på trottoarer och handla i livsmedelsbutiker fick mig att inse hur värdefulla de där enkla bekvämligheterna faktiskt är. Det är först när man får tillbaka något man har förlorat som man inser vad man hade från första början är mitt nya motto efter den erfarenheten.

När jag började resa som student var det för att lära mig om platser för att förstå hur det är att bo och leva där. Som för många andra unga svenskar var min första utlandsresa till Köpenhamn och när jag började studera utomlands utökades mitt sökbara område till diverse platser i Storbritannien och senare Europa. I och med att jag träffade Maria kom syftet med resorna att skifta från att ha haft en undersökande karaktär till att bli mer av nyfikenhet. De flesta platser i Asien vi har besökt var aldrig riktigt intressanta platser att bo på, förrän KL då vi båda fick den där känslan ”Här skulle jag kunna bo!”.

Självklart spelar vädret och bekvämligheterna stor roll, men det finns också en stor variation i staden som jag dras till. Strax under hälften av invånarna är malajer eller kineser, medan en tiondel är indier. Balansen mellan folk gör att det känns mycket mer blandat än t.ex. Singapore där hela 75% är kineser. Samtidigt finns det stora muslimska influenser med allt vad det innebär för vanor, kultur och mat. Roligt nog kände jag mig mer bekväm med att röra mig i kinesiska områden än traditionellt malajiska. Det är ännu ett tydligt tecken på att man dras till det man känner igen och är mer nervös inför främmande, oavsett hur berest man är.

Men det är utanför KL som det riktiga äventyret finns. Det var inte bara vi som upplevde att malaysisk kultur som lite främmande, utan på Borneo tyckte lokalbefolkning att vi var väldigt exotiska. Det var länge sedan vi kändes oss som UFO:s, men så fort vi landade märkte vi att vi var de enda vitskinnen i sikte. Detta fick som följd att allt från säkerhetsvakter på flygplatserna till godtyckliga ungdomar på gatorna ville prata med oss och ta foton tillsammans. Senast vi fick liknande behandling var i Myanmar, men där var folket lite blygare och engelskan troligtvis ett lite större hinder än här. Men i stort har vi varit uppskattade besökare, till skillnad från kineserna – vilka finns överallt och alla klagar på dem!

Så för dem som verkligen vill uppleva Asien, från storstäder till djungel, från kineser till ursprungsbefolkning – kan jag varmt rekommendera en tvåveckorsresa till Malaysia. Men stanna inte bara i KL, utan ge dig ut i landet för det riktiga äventyret!

Som ensamt vitskinn på Kota Kinabalus flygplats