Östasien, Reflektioner

Tankar om Japan

Av David

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. För min del betyder det att ta tillfället i akt att tänka till lite kring länderna vi besöker, livet på vift och livet i stort.

Jag kom i kontakt med japansk kultur tidigt i livet. Det började med ett begagnat Sega Mega Drive min mamma köpte till mig och min bror när jag var i femårsåldern. Mitt första tv-spel var det första Sonic-spelet någonsin, och jag har kvar kassetten än i dag. I mellanstadiet tvingade mina föräldrar mig att träna judo, men jag bytte till karate och fortsatte tills jag flyttade upp till Stockholm för att studera. Relationen fördjupades under studietiden då jag åt sushi i början av månaden, vilket i sin tur tvingade mig till att äta snabbnudlar i slutet.

Det var även under studietiden jag började komma i kontakt med Japaner. Först och främst under mina studieutbyten till Storbritannien och Tyskland, men även genom mina vänner som åkte iväg på sina utbyten till Japan. I mitt arbete sedan 2013 har jag träffat flertalet Japaner och arbetat nära dem. Men det skulle dröja till sommaren 2016 innan jag och Maria äntligen fick ihop nog med poäng för att åka på vår första långresa – till Tokyo. Det var vår första resa till ett land där vi inte hade någon aning om hur saker fungerade.

Allting är mindre i Japan. Även om befolkningstätheten är lika hög som i Storbritannien på pappret, så är endast 30% av Japans yta beboeligt. Därför sparar de så mycket det bara går på plats.

Sedan vår första långresa den sommaren har vi gjort flertalet rundor till Asien och Japan känns inte längre lika unikt. Men det är fortfarande en väldigt speciell plats för oss båda. Det var i Japan vi fick inspiration till att ge oss iväg igen, men till Kina samma höst. I Kina fick vi idén om att åka på en lång bröllopsresa till de asiatiska tigrarna, och det ledde vidare till vårt äventyr idag. Det var i Tokyo vi köpte våra vigselringar som vi nu ska försöka bära hela livet utan att tappa bort.

Japan är både ett fantastiskt och fascinerande land. Fantastiskt för att alla varor och tjänster håller en extremt hög standard. Kvalitén på maten, infrastrukturen och servicen är nog den högsta i världen. Dessutom är japanerna troligtvis världens artigaste folk. Fascinerande eftersom de gör allting omvänt jämfört med oss västerlänningar. Hierarkierna i samhället, den strikta synen på icke-japaner och det indirekta sättet att lösa problem på till trots har de lyckats bygga ett av världens starkaste och tryggaste samhällen.

För att sätta kulturen i sammanhang brukar jag säga att Japan har en kultur av artighet likt den i England och en historia av brutal jakt på världsdominans, och efterföljande uppläxning av västmakterna, som Tyskland. Min teori kring att båda önationerna har utvecklat artighet är att det finns ingenstans att fly om man blir ovän med någon – så det gäller att komma överens. Vidare, likt Tyskland, har de länge varit ett extremt organiserat och framgångsrikt land i sin region och också därmed ansett sig ha rättighet till andra länder. Idag är både Tyskland och Japan världens tryggaste och vänligaste länder.

På senare tid har jag förstått att japanerna har ett konsensussökande beteende och en mycket hög inkomstjämlikhet, mycket som svenskar. Anledningen är troligtvis att det är ett homogent land, precis som Sverige varit historiskt. Troligtvis är det vidare därför de har en hög grad av ödmjukhet, även det en följd av att alla invånare i landet ändå är ganska lika. Men där tar likheterna slut. Medan Sverige har blivit en plats med cirka 15% utlandsfödda och accepterar 20 000-tals asylsökande årligen, är 98,1% i Japan etniska japaner, vilka accepterade så många som 27 asylsökande 2016.

Precis som alla länder har också Japan sina problem. Framförallt ekonomin har lidit sedan en fastighetsbubbla sprack i början av 90-talet. Sedan dess har landet fastnat i ett tillstånd av prisdeflation utan ekonomisk tillväxt. Trots aggressiva åtgärd av regeringen och riksbanken, såsom nollränta och kraftiga obligationsköp, kommer inte ekonomin igång igen. Vidare förvärras situationen av en krympande och åldrande befolkning. Dessa ekonomiska problem är vad som gör landet så pass billigt att vistas i, eftersom valutan är svag och företag försöker tillhandahålla så pass billiga produkter som möjligt för de sparmedvetna konsumenterna.

Det finns så oerhört mycket att se och göra i Japan att vi omöjligen hade kunnat samla allt i ett blogginlägg. Sammanlagt har vi själva vistats här totalt en månad och känner ändå att vi vill ha mer tid. Nästan allting är en upplevelse i sig, från att åka snabbtåget Shinkansen till att äta Kobebiff och se kanske världens vackraste höstfärger. Så jag kan inget annat än att varmt rekommendera Japan som ett resmål som turist, eller som destination för utbyten på universitetet eller i arbetslivet. Det är verkligen fint här.

Från Shinkansen mellan Kobe och Nagasaki

Restips

Visum, vaccin och försäkring – Del 1

Av David

Det är inte bara transport och boende som man behöver få ihop när man ska ut och resa långt och länge, utan även de tre mycket intressanta sakerna visum, vaccin och försäkring. De är faktiskt så pass intressanta, att de får hela två inlägg! Nedan delar jag med mig av min kunskap kring visum och inträdestillstånd efter några år av långa resor till ofta lite konstiga platser.

Jag stötte på visum när jag började arbeta på Ericsson och därmed fick komma ut i världen till en del exotiska platser. I samband med vår egna resa har vi fått gå djupt i detaljerna kring kraven för att man ska komma in i ett land. Först beskriver jag allmänt hur man tar reda på vad man behöver för visum för att sedan beskriva de fem typerna av inträdestillstånd; visumfritt, (fysiskt) visum, elektroniskt visum, visum vid ankomst och transfervisum.

Allmänt

Jag sökte mitt första visum till det lilla landet Benin i Västafrika när jag skulle dit en vecka för att titta på ett mindre telekomnätverk min gruppering ansvarade för, och såklart för att hitta kostnader att kapa. Därefter har jag sökt fysiska visum till Ghana, Elfenbenskusten, Indien och USA i jobbet och till Kina, Laos och Thailand privat. I skrivande stund är vi mitt uppe i att söka så kallade eVisum till Burma, Vietnam, Kambodja, Östtimor och Australien. Min huvudsakliga lärdom är att visum och inträdeskrav skiljer sig galet mycket mellan länder, är ofta mycket komplexa och svårförstådda (en gång fastnade jag i gränskontrollen i USA eftersom gränspolisen själv inte förstod villkoren för mitt visum) och därmed kräver mycket efterforskning och egen kunskap.

Inresevillkoren kommer generellt av förhandlingar mellan ens hemland och besökslandet, och tenderar till att vara ömsesidiga. Till dem kan även vissa länder erbjuda särskilda inresevillkor på eget initiativ, men det är ganska ovanligt. Det snabbaste sättet att ta reda på om man behöver ett visum är att besöka Wikipedias sidor för ”Visa policy of X”, där X är landet man ska besöka. Där brukar det finnas tillräckligt med information för att man ska veta om man får komma in eller inte, och vad man behöver för att få det tillståndet. Vill man vara ännu säkrare har IATA en webbsida på www.iatatravelcentre.com som kan ge mycket detaljerad information om ens inresetillstånd, men de kräver passuppgifter och resedetaljer för att ge svaret. Var så noggrann det går, inresevillkoren skiljer sig inte bara mellan länder, utan även ofta mellan olika flygplatser och gränsövergångar i samma land!

Oavsett hur man kommer in i ett land så brukar det finnas tydliga begränsningar på hur länge man får stanna. Detta syns då i inträdesstämpeln i passet som gränspolisen stämplar. Det gäller att antingen lämna, eller få tillstånd att stanna kvar, innan det datumet – annars kan man bötfällas eller dömas till fängelse när man väl försöker lämna. Det kan hända att gränspolisen begår ett misstag och skriver in fel datum, alternativt stämplar fel med flit för att sedan öppna för möjligheten att ta ”extra avgifter” för en korrigering, så dubbelkolla alltid stämpeln – särskilt i mindre pålitliga länder och vid gränsövergångar på land.

Visumfritt / Visa Exemption

Det absolut trevligaste är då man har rätt att komma in i ett land utan visum. Inom Europeiska Unionen har vi långtgående rättigheter att resa till och vistas i andra EU-länder, en frihet som är mycket sällsynt runt om i världen. Till många andra länder behöver man eventuellt uppvisa bevis på en returresa, bokat boende, nog med likvida medel för sin försörjning eller dylikt för att komma in. Den kinesiska paradisön Hainan till exempel har ett intressant upplägg där man kan anlända visumfritt endast om man ankommer i en turistgrupp om minst 5 deltagare anordnad av en turistbyrå, vilket är ganska specifika villkor. Min rekommendation är att alltid kolla upp vad som krävs för att man ska få komma in i landet utan visum, och förbereda den informationen i tryckt form att visa för gränspolisen vid ankomst.

Visumfri ankomst till Japan, då får man en liten klisterlapp i passet. Denna bild är från Wikipedia, för Maria tyckte inte det var bra att låta mina passdetaljer flyga runt på internet.

(Fysiskt) Visum / Visa

Visum är fysiska visum som bärs i passet och förbereds generellt av ett konsulat eller en ambassad i hemlandet. Även om det ofta är möjligt att söka om visum utomlands i andra länder, så brukar de kräva en drös med ytterligare dokumentation och kan ibland kan de endast ge ut vissa typer av visum för vissa nationaliteter. Här får man dock göra en avvägning, eftersom fysiska visum oftast endast kan sökas upp till tre månader innan inresan. Detta blir lite problematiskt om man ska vara borta, som vi, som mest fem månader i ett stöp. Min rekommendation är att lämna hemlandet med alla nödvändiga visum klara i passet för att spara på arbete och eventuell frustration om möjligt. Om man är tvungen att söka visum på en ambassad eller ett konsulat utomlands så behöver man kolla med just den ambassaden vilka regler som gäller för medborgare av ens land på förhand.

Fysiskt visum i passet för Laos. Denna bild är från Wikipedia, för Maria tyckte inte det var bra att låta mina passdetaljer flyga runt på internet.

Elektroniskt Visum / eVisa

Elektroniska visum, eller eVisum, börjar komma på allt bredare front runt om i världen, och är ett riktigt smidigt sätt att få inträdestillstånd. Man ansöker online, och får ange samma information som vid fysiska visumansökningar. Efter några dagar brukar det dimpa ned ett mail med ett brev som man behöver skriva ut och ha med sig vid ankomst och vips så är det klart. Precis som med fysiska visum kan eVisum ofta endast sökas upp till tre månader innan inresa.

Visum vid Ankomst / Visa on Arrival

Flera länder erbjuder Visum vid Ankomst, beroende på varifrån man kommer och var man anländer. Eftersom Visum vid Ankomst betyder att man inte har rättighet att komma in i besökslandet förrän man faktiskt är i landet, kan många flygbolag neka en ombordstigning. Det gör de eftersom de är ansvariga för transporten tillbaka till ursprungslandet, eller till hemlandet, om besökslandet nekar inträde. Detta hände oss när Scoot Airlines i Singapore nekade oss ombordstigning på ett flyg till Hainan i Kina där vi tänkte söka Visum vid Ankomst (så kallat ”Landing Visa” i Hainan), och de inte ville löpa risken att behöva flyga tillbaka oss till Singapore om vi fick avslag på vår ansökan. Vissa flygbolag tillåter ibland att man reser med syftet att söka Visum vid Ankomst, så det är ett bökigt ämne. Min rekommendation är att aldrig förlita sig på Visum vid Ankomst om man flyger, utan allt alltid ha alla visum klara i förväg. Alternativet är att kontakta flygbolaget och fråga om de erkänner möjligheten att flyga med avsikt att söka Visum vid Ankomst, och sedan få skriftligt godkännande att visa för flygpersonalen på plats.

Transfervisum / Transfer Visa

Vissa länder är så strikta i sina ankomstregler att man till och med behöver ett visum för att byta flyg i landet. Behovet att dessa visum är stadigt minskande, allt eftersom fler länder tillåter visumfritt inträde för dem som endast byter flyg. Ryssland, Kina och Qatar är länder som nyligen har ändrat sina regler. Qatar öppnade nyligen upp sina visumregler radikalt, medan Kina tillåter ganska generösa transfertider, för vissa städer, på upp till en vecka så länge man håller sig inom staden, och Ryssland tillåter numera att man stannar på flygplatsen vid internationella byten (förutom till Vitryssland). Min rekommendation är att alltid kolla upp om man behöver särskilda tillstånd för att byta flyg i ett land man inte har automatisk rättighet att komma in i. Absolut innan man bokar flygbiljetten.

Sammanfattning och kostnader

Sammantaget är det bara att konstatera att inträdestillstånd är ett komplext tema. För min och Marias del har vi suttit i timtal för att få ihop alla flyg, länder och tillstånd – särskilt med tanke på att vi är borta så pass länge. Men glöm aldrig stödet som finns att finna på Wikipedias sidor om ”Visa policy of X”, IATAs verktyg www.iatatravelcentre.com och att ha så många visum som möjligt fixade på förhand, så kommer det nog att gå bra.

Till sist vore det nästan tjänstefel om jag inte tog upp kostnaden för våra visum. Vi fick söka fysiska visum till Laos och Thailand, vilket gick på 1 500kr tillsammans för oss två. Elektroniskt visum har vi sökt, och förberett handlingarna för, till Burma, Vietnam, Kambodja och Östtimor. Allt som allt går de loss på 2 414kr för oss båda. Så sammantaget har vi fått räkna med visumkostnader om cirka 4 000kr för vårt sabbatsår.

Från sängkanten på vårt lilla krypin i Shimida på den japanska landsbygden

Östasien, Reflektioner

Skalman

Av Maria

Vi gör den här resan för att få perspektiv på saker samtidigt som vi lär oss nytt. Att resa på lång sikt innebär en stor livsförändring och nästan alla vanor bryts upp.  

När man umgås en hel del mer med mig, så märker man snart att jag gör saker på fasta tider. Framförallt för några år sedan följde jag disciplinerat en mycket tydlig rytm i när jag åt, när jag sov, när jag tränade, vilka tider jag arbetade och vilka tider jag vilade. Trots detta tog det ganska lång tid innan David faktiskt insåg hur pass strikt mitt schema var. För honom blev det tydligt när vi började resa lite mer och det kunde bli svårt att hålla mina tider. Detta var då han gav mig det smickrande smeknamnet Skalman. För den som inte vet, så är Skalman sköldpaddan i Bamse som är känd för sin mat- och sovklocka som ringer när det är dags att äta och sova.

Här har vi Skalman som noggrant avläser sin mat- och sovklocka. Den sätter hela hans rytm och min omtänksamme make tycker att jag är precis som han.

Av någon anledning är min make mycket mer flexibel och har alltid haft tendensen att göra det som han har lust för när han har lust för det. Genom åren har jag faktiskt blivit ganska irriterad över hans ovilja att planera, kombinerat med den efterföljande konsekvensen att han, och vi, faktiskt blir sena med saker ibland. I vardagen, med heltidsarbete och hushållssysslor, har det alltid varit jag som har varit den som håller ihop vårt livspussel. Jag vet inte hur det kommer sig att jag växte upp till att bli så pass ordentlig. Det började väl, som för dem flesta, i skolan då vi fick följa tydliga scheman. Sedan kom planering och disciplin till att bli egenskaper som hjälpte mig nå välgång i flera delar av mitt liv. Kanske har det också att göra med konceptet att vara en ”duktig flicka”.

Nu, när vi är på vift däremot, är mat- och sovklockan inte alls lika praktiskt. Den kan snarare vara i vägen och skapar nog fler problem än vad den löser. Sedan i somras har jag inget heltidsarbete, och vi har varken hushållssysslor eller livspussel att tala om. Vi bara lever. Numera är det så i alla fall. De första månaderna med långdistansflyg, konstiga maträtter, avlägsna platser, och generellt schweizerostiga dagar, kändes det mest som att David levde, och jag var stressad över att få äta och vila på rätt tid. Men det var ofta inte möjligt och jag har bit för bit fått lära mig, och min kropp, att det inte är fel att äta lunch vid tretiden, och middag vid midnatt. I gengäld har både mina mentala och mina fysiska ramar blivit mycket flexiblare de senaste månaderna, och jag känner att vi kan leva våra dagar som de kommer.

Min väldigt brutale make (ni som känner honom vet..) säger att ”Skalman är död!” och vi ska göra soppa på honom. Men jag ser det hellre som att han har lärt sig hur man stänger av larmet på mat- och sovklockan, och nu är det satt på tyst. För vem ska annars få pli på vår lilla familj igen, sen när vardagen återkommer?

Från vårt lilla rum i Koenji, Tokyo

Maten, Östasien

All världens mat (Hong Kong)

Av David

Eftersom Maria är upptagen med annat får jag stiga in och skriva matinlägget från Hong Kong. Om det var någon plats jag skulle skriva om så är Hong Kong absolut helt rätt, jag tyckte verkligen om staden och älskade allt vi gjorde där, inklusive att äta!

Då var vi tillbaka i Kina igen, eller typ i alla fall. Även om Hong Kong på sätt och vis är Kina, och på sätt och vis inte är Kina, så har de väldigt speciell kinesisk mat. Självklart har de den klassiska kinesiska maten man kan få tag på var som helst, men framförallt är vi här för det kantonesiska köket. För oss västerlänningar kan faktiskt kantonesisk mat te sig ganska bekant. Så är det därför att de flesta kineser som har kommit till västvärlden och öppnat egen restaurang har sitt ursprung just från Hong Kong och södra Kina. En av mina absolut bästa vänners familj driver just en sådan restaurang i Göteborg och min mamma brukade ibland köpa hem mat från en kantonesisk restaurang vid Redbergsplatsen. Så det var väldigt kul för mig att få komma till Hong Kong och få smaka på gamla klassiker såsom kyckling i sötsur sås och marinerade revbensspjäll, samtidigt som vi kunde lära oss ännu mer om kinesisk mat i stort.

Hong Kong är, precis som Singapore, ett utvecklat land. Därmed har de både högt och lågt när det kommer till maten. På en sådan här fantastisk plats tänkte vi att vi prioriterar maten och unnar oss några riktigt goda maträtter, istället för att bara leta billiga nudelsoppor och dumplings. Visst fick vi en hel del kantonesiska klassiker, men även en och annan nudelwok, vår första Hot Pot och en japansk ramensoppa. Guideboken Lonely Planet hade mängder av tips på bra ställen att gå till, men vi kom aldrig fram till restaurangen vi hade planerat att gå till – för vi hittade alltid något annat trevligt på vägen dit!

Första gången vi frångick planen var när vi gick förbi Andy’s Chili Party på Nathan Road och såg på menyn att de hade bra luncherbjudande. Trogna läsare av den här bloggen förstår ju såklart med en gång att vi nappade direkt. De hade ett litet urval av dagens lunch som jag valde ifrån. Till Maria valde jag den klassiska kyckling i sötsur sås som det heter hemma, och till mig de lite mer vågade kycklinginälvorna. Som vanligt delade vi båda med oss av våra maträtter. Kycklingen i sötsur sås smakade precis som den gör hemma. God kyckling med grönsaker, inte stark och riktigt såsig. Den lite mer exotiska inälvsmaten smakade också bekant – men som haggis! Den var riktigt mustig och jag kände proteinerna. Smaken kan som bäst beskrivas som en kycklinginfluerad haggis (haggis görs oftast på nöt) med tydlig smak liknande leverpastej. Maria hade lite svårt för inälvorna, varpå jag påpekade att man förr i tiden åt allt som gick på djuren, och det egentligen är lite snobbigt att bara vilja ha köttet. Men trotts det tyckte jag ändå bättre om hennes kyckling, min var faktiskt lite väl kryddstark.

Vår första maträtt i Hong Kong var en fullträff i klassiskt kantonesisk mat. Maria fick en kyckling i sötsur sås och jag tog kycklinginälvorna.

En vistelse i Kina utan att äta nudelsoppa, eller liknande, är såklart en förlorad vistelse. Som tur var lyckades vi hitta ett litet krypin i Mongkok som hade superbilliga soppor och stora bilder uppklistrade längs med väggarna som menyer. Maria tog fläskbulle i soppa, och jag tog wontonsoppa. Jag älskar wontonsoppa, och sade under måltiden att dessa är de godaste wontoner jag ätit i hela mitt liv. Maria berättade då för mig att jag minsann sade precis samma sak när vi åt wontoner i Singapore, och när vi åt wontoner innan dess i Taiwan, och säkert (även om hon inte kan minnas det) varje gång jag ätit wontonsoppa någonsin. Fläskbullen var lite fläsk som de får in i en typ av lite svampig klump av deg. Den är egentligen inte jättegod, mest för att konsistensen är just något svampig. Jag upplever även att själva köttet smakar överkokt när det tillagas såhär. Wontonerna däremot kom i en smakrik soppa med perfekt mjuka nudlar, och var fyllda med räkor och grönsaker.

På ett litet krypin hittade jag de godaste wontonerna jag någonsin ätit. Tyvärr fick Maria klara sig på de lite svampigare fläskbullarna.

I Mongkok hittade vi även en ganska tråkig och standardmässig restaurang som hade (gissa!) bra luncherbjudanden! Jag var så hungrig den dagen så Maria fick inte fotografera min måltid, vilken var biff i sötsur sås, men hon själv tog en klassisk biff med nudlar. Den var inte helt olik den vi båda åt i Singapore i Marina Bay Sands Food Court, men mindre såsig. Grönsakerna var fräscha och köttet välstekt, och som alltid var nudlarna utmärkt kokta. Även om maten i Kina och Asien väldigt varierad, så är det ibland lite kul att ibland äta samma maträtter i olika länder.

Singapore-liknande nudlar i Hong Kong. De smakade nästan likadant som dem vi åt i Singapore, men var lite mindre såsiga.

Vår sista natt i Hong Kong innan det bar av till Macau spenderade vi på ett lite finare hotell som visade sig ha middag inkluderat. Vi visste inte vad det var, men blev snart varse att det var så kallad Hot Pot! Vi har medvetet hållit oss undan Hot Pot ända sedan en mycket god vän till oss berättade om ett mardrömsscenario där hon nästan var tvungen att gå på toaletten för att kräkas så äckligt det var. Men här kom vi inte undan. Till vår stora lättnad visade det sig faktiskt vara riktigt, riktigt gott. Hot Pot fungerar nämligen mycket som en fondue där man lägger ned tillbehör i ett kokande kärl. Det som gör det så gott är att de då får så mycket smak av brygden i kärlet. Vår brygd var en ganska stark grönsaksbuljong med palstersskal och fiskrester för den goda smakens skull. Vi fick en del hjälp med koktider av vår servitör som förstod att vi inte hade en aning om vad vi höll på med, men annars gick det mycket bra och vi fick ruskigt mycket smak i våra tillbehör.

Uppställningen med två portioner Hot Pot förberedda på kokplattan.
Tillbehören till Hot Pot som man kokar en efter en. Tyvärr körde vi köttet lite för länge, men vi tog ikapp det på räkorna och svamparna!

Vår sista kväll i Hong Kong innan det var dags att flyga tillbaka åt vi på en japansk restaurang som hade ramen. Lite för att vår nästa destination i Asien skulle bli just Japan. Ramensopporna vi åt var fyllda med nudlar, sjögräs, kyckling, majs, salladslök med mera. Jag personligen tyckte att just den här ramen var ganska salt. Brygden görs ofta med soja och vinäger som baser, men just den här var lite för tung på sojan tycker jag. Kycklingen var kokt tills den var riktigt mjuk och god, den liksom föll sönder när man tuggade i sig den, vilket är ett gott betyg.

En standardramen för att ta oss tillbaka/framåt till Japan igen.

Till sist vore det en skam från vår sida om jag inte inkluderade ett stycke om kaffet. Som bekant letar vi alltid efter riktigt gott kaffe när vi reser, och fann det faktiskt på kafét Urban Coffee Roasters i Mirador Mansion vi bodde i. Maria beställde in en vanlig svart kaffe som kom ganska snart och var kanongod, men inget särskilt. Jag å andra sidan måste valt helt fel för det tog säkert en kvart till tjugo minuter för dem att komma ut med mitt kaffe, vilket serverades i två vinglas. Ett vinglas var stort och ett var litet, och de kom på en stenplatta. I det lilla vinglaset, vilket var ungefär som ett dessertvinglas, var kaffet ljusare och lättare. Det smakade något vattnigare, men hade generellt lite surare och lättare toner. Kaffet i det stora vinglaset var lite kraftfullare och mer likt vanligt kaffe. Jag tog en klunk från vardera glas ömsom, och tyckte faktiskt att det kändes lite som att smaka av vin efter en stund.

Mycket intressant kaffeupplevelse. Smakmässigt liknande det nästan ett vin i mängden av dofter, men såklart mycket lättare att dricka.

Sammantaget hade vi en riktigt bra matupplevelse i Hong Kong, vilket också syntes i vår budget som blev lite högre. Till skillnad från Singapore, som har all världens mat, var maten i Hong Kong just kantonesisk – och det är riktigt god mat!

Från sängen i mammas rum på vårt hotell Sun and Sea på Kreta

Maten, Östasien

All världens mat (Singapore)

Av Maria

Under våra resor brukar David fråga ”Vad ser du mest fram emot på nästa plats?” eller ”Vad var bäst med Japan?”. Mitt svar brukar oftast vara ”Maaaaten!”. Han blir lite trött på mig ibland över hur mycket jag tjatar om god mat. Jag älskar att äta god mat och att testa ny god mat. Det är lika spännande varje gång vi sitter på en ny restaurang i ett nytt land och väntar på att få en ny maträtt.

På flyget mellan Taipei och Singapore sade David att vi troligtvis skulle ha vår bästa matupplevelse, som helhet, i Singapore. Jag förstod inte riktigt varför, eftersom de inte är direkt världskända för sitt kök. Framförallt inte jämfört med Korea och Kina. Han berättade att, eftersom Singapore är ett land av många olika kulturer som alla lever tillsammans, borde alla laga autentisk mat från sitt hemland. Därtill är Singapore ett utvecklat land där maten borde hålla en hög kvalitet. Jag visste inte om han var seriös eller bara försökte fiska efter att utöka vår budget så han kunde äta lite finare mat, men det visade sig att han faktiskt hade rätt. I Singapore har de inte bara autentisk mat från Indien, Malaysia och Kina tillsammans med sitt egna singaporianska kök, utan även kanske just det bästa från varje enskilt land. Jag tror faktiskt att vi åt det bästa indiska vi någonsin ätit, det bästa kinesiska vi någonsin ätit och drack det bästa kaffet vi någonsin druckit.

Till skillnad från i Taiwan, där mycket av maten vi åt var ren och skär Street Food, så har man i Singapore skapat så kallade Hawker Centres där man samlar olika gatustånd under samma tak kring en gemensam matsal. På senare år har dessa börjat uppgraderas till Food Courts med högre komfort.  Vi kom att äta en hel del på just Food Courts, men besökte även ett och annat Hawker Centre och någon vanlig restaurang. Vår favorit kom faktiskt att bli Marina Bay Sands Food Court, eftersom de hade bra priser och ett brett urval. Därtill låg de i ett av världens lyxigaste shoppingcenter, vilket var lite exotiskt. Vi åt lunch eller middag där tre gånger under vår femdagarsvistelse.

Första gången i Marina Bay Sands Food Court åt vi så kallade singaporenudlar. De är nudlar som blandas med kyckling eller kött och grönsaker, vilket sedan steks i mycket olja. Väldigt likt liknande maträtter i Kina, men med mer fett och en lite skarpare smak. Utöver såsen man steker köttet, grönsakerna och nudlarna i får man även lite chillipasta vid sidan av som David alltid hetsar i sig, men jag brukar för det mest lämna den faktiskt. Det jag gillade med just den här måltiden är hur bra de fick ihop konsistensen på alla ingredienser. Nudlarna var perfekt gummiga, köttet lagom hårt stekt och grönsakerna krispiga.

Singaporenudlar vi köpte på Marina Bay Sands Food Court på luncherbjudande. De hade riktigt god sås med mycket smak och precis lagom tillagning av ingredienserna. Verkligen något att lära sig göra hemma!

Andra gången testade vi dumplings. De verkade lite färglösa, särskilt jämfört med all färgglad mat vi åt i övrigt i Singapore, men smakade faktiskt riktigt bra. David valde med fläsk och jag valde med fläsk och grönsaker, så smakade vi av varandra. Just dessa hade lite mjukare skal runtom, och var inte lika kompakta som dem vi köpte vid Street Food stånd i Taiwan. Jag har kommit fram till att dumplings inte är så himla roliga som de är, utan det är med de olika såserna, bland annat vinäger och soja, som man får fram alla smakerna. Som tur var fanns det ett litet såsstånd bredvid där vi kunde hämta och blanda till att dippa dumplingarna i.

Alla dumplings ser nästan likadana ut, men dessa ser faktiskt lite mindre aptitliga ut än andra. Även om det alltid är gott med dumplings så föredrar jag dem vi köpte i Taiwan på snabbmatsställen. De ovan också från Marina Bay Sands Food Court.

När det kommer till vanliga restauranger åt vi på en burmesisk och en indisk restaurang. Sedan jag träffade David har mitt matregister utvidgats allteftersom från den svenska matlagning jag växte upp med till polskt, tyskt, kinesiskt, japanskt och indiskt. Men burmesiskt var helt nytt för mig. Självklart frågade servitören om vi klarade av stark mat, och David svarade såklart javisst. Vi tog en lunchmeny med flera olika maträtter och vissa var faktiskt riktigt starka! Det var ett brett spektrum av smaker, mycket tack vare marinaden kycklingen hade legat i och tack vare nötterna de hade malt ned och serverade i salladen. Jag kan inte riktigt beskriva smakerna i maten, många var helt nya för mig och det verkade innehålla influenser både från Indien och Kina. Vilket kanske inte är så konstigt för Burma ligger mellan dem två.

Vår första måltid i Singapore var på en burmesisk restaurang vi hittade i ett shoppingcenter när det började regna. Det var ett luncherbjudande med soppa, sallad och en huvudrätt tillsammans med ris. Smakerna var unika och kändes som en blandning mellan Indien och Kina.

Om man ska ha indisk mat så är såklart den bästa platsen i Singapore för detta Little India. Det är som ett China Town men med indier. Den kvällen vi var ute var det Diwali, vilket är en indisk motsvarighet till julen i västvärlden. Så självklart var det massor av indier precis överallt och en parad mitt på huvudgatan. Men vi lyckades hitta ett ställe som verkade ha bord. Vi kanske var tidiga, men det var nästan bara vi på restaurangen vid 19-tiden. Allteftersom tiden gick fylldes den på – men bara med utlänningar! Så jag började bli seriöst orolig att vi hade fallit i en turistfälla. Min oro lugnades dock när indierna själva började trilla in mellan 20 och 21 på kvällen. Väl hemma sedan googlade jag på restaurangen – Tandoori House, och det var tydligen en av de bästa indiska restaurangerna i Singapore! Ännu en läxa till mig att inte alltid lita på min magkänsla. Jag beställde in en kycklingkorma med ris och ett litet naanbröd och David en kycklingkebab med massor av kryddor. Korman var precis som jag alltid drömt att en korma skulle smaka med genuina smaker och en härlig smörig och gräddig ton. Kycklingen var perfekt, jag har svårt för kyckling som är för torr och är faktiskt lite rädd om den är för rosa, men det här var precis så som jag vill ha det. Davids kebab var verkligen kryddig, nog den mest kryddstarka maträtt jag ätit i hela mitt liv, men det var riktigt god. Som vanligt utanför Sverige är även dyr mat billig och det kostade oss cirka 350kr för den här brakmåltiden.

Den godaste indiska maten vi någonsin ätit på Tandoori House i Little India. Jag tog en mild kycklingkorma och David tog en spicy kycklingkebab.

Ingen vistelse till Singapore är komplett utan att ha ätit på ett Hawker Centre. I ärlighetens namn hade vi också lite budget att ta ikapp efter att ha njutit av livet några dagar. Så vi letade oss fram till ett Hawker Centre en liten bit nedanför Singapores historiemuseum där vi köpte ris och två tillbehör för 30kr var. Just det här var kantonesiskt och upplägget var ungefär likadant som på asiatiska snabbmatställen i USA, men sakerna var genuina. I efterhand tror jag vi hade kunnat lägga till ytterligare ett tillbehör, tallriken såg lite tom ut. Maten var vällagad och god för att vara billig, även om det inte var något extravagant.

Inte ens 30kr senare, men vi borde ha lagt till ett tillbehör till för att bli riktigt mätta faktiskt.

En kväll gick vi på bio och fick syn på ett intressant litet ställe. Kori King serverar en typ av frusen mjölk med smak och tillbehör vi aldrig hade sett förut. Våra vänner Alexander och Oskar hade gett oss några singaporedollar för att förgylla vår vistelse, så vi tänkte att vi tar en före filmen. Kori King serverar en liten boll av något glassliknande, vi valde med jordgubbssås utanpå och mangobitar inuti. Det smakar som lätt glass, och ska vara riktigt kalorisnål. Vi småpratade lite med ägaren som var en fransk entreprenör, och tydligen finns det här konceptet bara på en annan plats i världen, på ett litet hak i Tokyo – som har serverat efterrätten sedan 1100-talet!

Någon typ av frusen mjölk tillsammans med jordgubbsås utanpå och mangobitar inuti på Kori King vid Cathay Cinema. Vi delade på en med pengar vi fick från Alexander och Oskar innan vi gick och såg den nya Blade Runner.

Inte helt ovanligt i Asien så hade Singapore ha en hel del riktigt fina kaféer. Det jag gillar med både Korea och Singapore är hur de har en hel del olika bryggmetoder. Hemma i Europa är det antingen bryggt rakt av eller espresssobaserat som gäller, medan här har de långsam bryggning, snabb bryggning, ångbryggning med flera. Vi trillade in på ett vanligt kaffe längs med en av huvudgatorna och drack nog det absolut bästa vanliga kaffet vi någonsin druckit. Visst, det finns ibland specialställen som gör ett unikt kaffe eller har en särskild profil, men för att vara ett vanligt kafé var det här nog det bästa vi smakat.

Kanske världens bästa kaffe på Café Mellower. Detta var nog det absolut bästa kaffe vi har druckit som dessutom hade tydlig kaffesmak, annars tycker jag att gourmetkaffe kan vara lite svagt (som svensk i alla fall).

Det visade sig att Singapore verkligen kunde leverera en varierad och högkvalitativ matupplevelse. Även om vi förväntade oss kinesiskt, indiskt och singaporianskt så blev vi överraskade med nya kök som det burmesiska. Hittills har jag nog uppskattat det Koreanska och Japanska köket mest, men tack vare den höga kvalité de håller på all matlagning i Singapore tror jag faktiskt att det kan vara en av världens bästa platser att äta.

Från Sun and Sea hotell på Kreta (jag var lite sen med det här inlägget)